Råsunda 1993. Brages mittback Göran Arnberg var inte beredd på tacklingen när den kom i full fart. Den träffade hårt.
Den trasade sönder högerknät fullständigt. Efter en 13 timmars operation var läkarens dom hård. "Du ska vara glad om du kan gå normalt igen".
Men Göran Arnberg ville annat.
Han rehabtränade stenhårt - i tre år - och blev kvitt skadan.
Efter det som hände i Solna trodde alla att den då 36 år gamle Bragelegendaren hade spelat sin sista fotbollsmatch.
Men Göran Arnberg ville annat.
Tre år senare var han tillbaka i Brages A-lag igen. Och nu - 14 år senare - spelar han fortfarande seriefotboll. Göran Arnberg är 52 år gammal.
Men IFK Norrköpings anfallare kan vara lugna. Mittbacken spelar numera i division IV-klubben med ett namn som låter som om det vore Astrid Lindgrens favoritklubb: Bullermyrens IK.
Det är inte bara klubbnamnet som är sagolikt i det här reportaget. Brages meste spelare genom tiderna är själv som plockad ur en saga.
Borlänge 2010. Brages kanslihus känns gammalt på ett mysigt sätt. Trapporna knarrar. Väggarna talar om klubbens historia.
Björn Ewaldsson, den gamle allsvenske backen Peter Uhlbäck, och kanslichefen Mats Carlson står och bläddrar i tidningsklipp och minns tillbaka. På en skämtsam bild från Borlänge Tidning står Göran Arnberg på fotbollsplan med matchkläder - och en käpp i handen.
Han var Brages "gubbe" redan då - 1996.
- Det var 14 år sedan. Vad är han i så fall nu? Han måste vara en av de äldsta fotbollsspelarna i Sverige, säger Björn.
Peter bildade mittbackslås med "gubben" på 90-talet. Han säger:
- Det var stabilt. När en sådan som Göran pratade, ja då lyssnade man, kan jag lova.
Huvudpersonen själv möter upp på klassisk fotbollsmark: Domnarvsvallen i Borlänge. Här ska det, efter fem års frånvaro, spelas superettan-fotboll igen.
- Det känns underbart. Det är hög tid. Det har varit eländigt ett tag nu men vi har visat att man kommer långt med unga spelare och rätt inställning.
Hur ser det ut inför återkomsten?
- Försvarsmässigt och på mitten ser det jättebra ut och framåt har vi Johan Eklund. Och sedan har vi två vindsnabba yttrar i Pontus Hindrikes och Jesper Medén.
Märks det på stan att ni är tillbaka?
- O ja, det är många som pratar fotboll, så nu gäller det att hålla sig kvar i serien annars riskerar laget att splittras.
Vi lämnar snöblasket och går inomhus. En man håller upp dörren för Göran och undrar om han är Brages nyförvärv som pressen är här för att intervjua.
- Haha, ja jag ska göra en ny comeback, skämtar mannen som gjort flest matcher i Bragetröjan, 536 stycken.
Vi sätter oss ner och Göran Arnberg börjar berätta om den hemska skadan.
- Knät bara fladdrade. Korsband, ledband menisk. Allt var trasigt.
Tiden efter var jobbig.
- Jag var van att röra på mig och där satt man med en skena över benet. När jag till slut kunde gå och var ute och rastade hunden fick jag gå baklänges i nedförsbackarna.
Hur länge varade det?
- I ett år, kanske. Folk måste ju ha trott att jag var galen!
En dag tänkte han följande: "Nej här kan man inte ligga och dega". Och så startade resan tillbaka till fotbollsplanen. Efter mycket slit var han spelklar igen. Att en läkare tre år tidigare ifrågasatt om han skulle kunna gå normalt spelade ingen roll.
Som 39-åring gjorde han sin sista säsong i Brage i division I.
- Det är tur att man är född envis. Jag blir stark i motgång.
Du måste verkligen älska fotboll...
- Ja, absolut. Jag har levt med det här hela livet. Pappa cyklade 1,5 mil till matcherna. Jag satt med på pakethållaren, tittade på när han spelade och sedan cyklade vi hem igen. När jag var fem år såg grannen till att jag blev bollkalle på "Vallen". Den grönvita tröjan gick till knävecken!
Göran Arnberg har varit Brage hela livet. Han var med under storhetstiden under 80-talet när laget gick genom seriesystemet och upp i allsvenskan och när Brage var nära att skrälla och slå ut självaste Inter i Uefa-cupen på San Siro. Arnberg gjorde ett mål på straff.
- På den tiden var stommen i laget från Borlänge. Vi var kanske inte det mest tekniska laget men vi hade enorma vinnarskallar. Det gjorde ont att möta oss. Bröderna Ravelli brukade säga att det värsta som fanns var att komma upp till "Vallen". Det gjorde ont i flera veckor efteråt!
Vad har du för IFK Norrköping-minnen?
- De hade många bra spelare. Peter Lönn spelade jag ihop med under OS i Seoul. Janne Hellström fick man se till att göra lite sur på plan...peta lite på hälsenan, du vet. Men de var kanonkillar. Det var alltid roliga och välspelade matcher.
Hur länge tänker du fortsätta med fotbollen?
- Ja, alltid retar det ju någon att man fortfarande spelar. Så länge jag är skadefri, träningsvillig och hänger med kommer jag spela.
Träningsklimatet i Brage på 80-talet och i Bullermyren i dag är som natt och dag. Göran förstår att det är naturligt eftersom spelarna inte får någon ersättning men kan samtidigt inte låta blir att skratta åt jämförelsen.
- Ja, herregud. De skulle inte kunna träna som Brage gjorde när vi var som bäst. Det var stenhårt spel på isiga grusplaner eller så körde vi rugby med medicinbollar i djupsnön. Vi var inte kloka någon av oss!
Träningsviljan i Bullermyren brukar vara bra fram till sommaren. Sedan blir den sämre.
- Då är det semestrar och annat som gäller, säger den spelande tränaren.
Vad tycker du om det?
Göran tittar på mig, skakar på huvudet och ler innan han gör ett ljud ifrån sig.
- Brrruuuh!
- Jag säger inget mer än så.
Mörkret har lagt sig över Borlänge och köpcentrumet Kupolen har stängt. Termometern säger minus en grad. Klockan säger 20.45.
Det snöar ymnigt. Det är nu som Bullermyren får börja träningen på Domnarvallens konstgräs. Laget har fått den sämsta träningstiden av alla. När de är klara släcker de lamporna själva och slår på larmet innan de går hem.
Minusgrader, mörker, sen träningstid och ett söndertrasat högerknä 1993. Inget av det spelar någon roll.
Bragelegendaren vägrar släppa sporten han älskar. Göran Arnberg spelar fortfarande fotboll.