– Det blir en upptrappning, man växlar väl upp när man fyllt 47? säger 2014 års vinnare av NT-guldet.
Hur mycket hinner man på sex och en halv sekund?
Gå från köket till tv-soffan kanske. Hälla upp en kopp kaffe.
Jimmy Ålund hinner accelerera upp till 343 kilometer i timmen – och oftast vara först i mål dessutom, drygt 400 meter senare. Det är så länge en repa tar i Pro Stock.
– Det är ju ganska brutalt, säger Jimmy Ålund om sin sport över en buffétallrik med thailändsk mat.
Vi åker den korta biten till restaurangen i min Opel och man kan väl säga att det inte är samma upplevelse som han är van vid på tävlingsbanorna. Det är tisdag lunch och Jimmy stänger firman en timme för att få i sig lite mat. Han har varit med och drivit J&J Performance sedan 1993. På Butängen säljer han, tillsammans med tre anställda, delar och servar amerikanska bilar. Det är lite lågsäsong nu, men fullt upp om någon månad. Samtidigt drar dragracing-säsongen snart igång på allvar.
Det blir inte mycket annat än bilar för en av Norrköpings mesta europamästare.
– Hobbyn blev ju mitt jobb. Det växte ihop med varandra. Det var nog bra att man började med dragracing, då fick man ett yrke också, säger Jimmy som är utbildad snickare i grunden.
2014 blev ett fantastiskt år för tvåbarnspappan från Svärtinge. Allra mest för det som hände i Charlotte i april. Då vann han en deltävling i Pro Stock i den stora och prestigefyllda NHRA-serien i USA – sportens hemland.
Och om det inte låter märkvärdigt nog:
– Den där klassen har funnits sedan 1970. Och sedan dess har man kört i snitt kanske 15–20 deltävlingar per år. Under alla dessa år är jag bara den 58:e vinnaren totalt och det säger en del. Jag är förste europé som vunnit en proffsklass i USA, säger Jimmy och tar lite mer mat från tallriken.
Det säger lite om din bedrift?
– Ja, men man ska också vara medveten om att jag hamnade i ett väldigt bra team. Jag hade de bästa förutsättningarna runt omkring mig.
Han berättar historien om hur han hamnade i stallet KB Racing, där han fick köra några tävlingar under våren. Det som bland annat ligger till grund för att han får NT-guldet.
– Det började i februari. Jag var på jobbet och skulle stänga en tisdagkväll. Det var snöigt ute, lite tråkigt och klockan var halv sju någonting. Då ringde min mobiltelefon, Det var Greg (Anderson), fyrfaldig världsmästare. Han och jag brukar inte prata så ofta så jag blev lite förvånad att det var han i andra änden. Han sa att han skulle operera hjärtat och behövde någon som kunde köra hans bil under tiden. Ja, eller hur, sa jag, vad ringer du om egentligen?
Men frågan var ärlig.
Och några dagar senare satt Jimmy Ålund på planet till USA. Det gick lite upp-och-ner i början med ett nytt team och en ny bil, men sakta men säkert kom han in i det. Han pendlade från Norrköping under våren, blev stadigt bättre och bättre, fram till den historiska segern.
Han följde upp det med att komma hem och vinna sitt nionde EM-guld på sommaren.
Är det din bästa säsong hittills?
– Totalt sett är det ju den bästa för det här med att vinna i USA är ju stort så att det inte går att jämföra med något annat. Men det är inte den bästa tävlingssäsongen i Europa. Då har vi haft bättre.
Och den som tror att Jimmy Ålund slår sig till ro nu efter alla framgångar tror helt fel.
Snarare tvärtom.
Det blir en ny USA-satsning den här våren, med start redan första helgen i februari i Pomona, Kalifornien.
– KB Racing har varit ett av toppteamen där under många år. Vi kom så bra överens så jag har fått hyra ett chassi nu där jag ska stoppa i min egen drivlina. Och så tar jag med mina två mekaniker, Petter Greborn och Christer Bergström. Vi ska börja säsongen där precis som jag gjorde förra året, men nu i egen regi. Jag ska försöka få ekonomi för att hyra chassit till fyra tävlingar, säger Jimmy, funderar en stund och lägger till:
– Man skulle väl genomgå en liten sinnesundersökning egentligen, haha...men man lever ju bara en gång och det är nu man ska göra det. Det är nu man har möjligheten. Man växlar väl upp när man fyllt 47?
Han räknar med att köra även i Phoenix, Gainsville och avsluta med tävlingen i Charlotte där han vann ifjol.
Behöver du nya utmaningar när du vunnit så mycket?
– Jag började köra hösten 1986 och har bytt upp mig för varje år. Till slut måste man ha mer... Nu har jag haft en väldigt förstående familj och min fru har stöttat mig väldigt mycket, men det har varit snack om att ta ett sabbatsår någon gång när vi skaffat barn och så. Men om jag gjorde det vet jag inte om jag skulle orka komma igång igen. Jag är livrädd för det. Man kanske upptäcker att det finns massor av andra grejer man kan göra på fritiden.
Var är slutmålet då, vart vill du innan du är nöjd?
– Att få göra en hel säsong i USA. Det vore drömmen. Det är 26 deltävlingar numera.
I egen regi eller i ett team?
– Det spelar ingen roll. Jag skulle vilja vara där och jobba med det här en hel säsong. För att se hur långt man kunde nå. Men det känns ouppnåeligt.
Hur stor skillnad är det mellan USA och Europa?
– Enklaste sättet att beskriva det är att det teamet jag körde åt är ett företag med 18 heltidsanställda.
Det har inte du?
– Nej, haha.
Jimmy Ålund är perfektionist i det han gör. Han lägger mycket tid på att fundera på hur han ska bli bättre. Och han beskriver det som en lagsport där hela teamet är lika viktigt.
– Det som är fränt med den här klassen är att här blir man aldrig fullärd. Den är så invecklad och utvecklingen förs framåt så mycket hela tiden. Vi har så starka begränsningar, så kan man hitta fem tusendelar någonstans, eller fem hästkrafter, så är det mycket värt. Och hela tiden dyker det upp nya idéer i skallen och nya produkter.
Hur mycket tänker du på det när du inte kör?
– Jag har tänkt väldigt mycket genom åren kan jag säga, haha. Jag brukar säga att när du kommer till en tävling så är halva tävlingen vunnen redan i garaget om du är väl förberedd.
Hur upplever man en repa när det går så fort?
– För mig är det inte så, jag tycker det tar en evighet. Det är svårt att beskriva riktigt. Det accelererar på rätt bra i början, men man tänker inte så mycket på det, det är mer fränt.
Hur ofta får du frågan om du inte vill svänga också?
– Jag brukar säga att om det går att svänga går det för sakta. Men jag tycker sådant är kul också. Jag har provat på banracing vid något tillfälle. Men det är aldrig något jag fastnat för. Det är svårt för mig att bli imponerad av vanliga bilar i alla fall.
Du tycker inte det är så häftigt när du får åka Opel med mig hit till restaurangen?
– Inte direkt, svarar Jimmy med ett skratt vid bordet.
Vad är det som gör att du är så bra på det här?
– Först måste man ha ett jävla intresse. Jag är oduglig på att spela instrument exempelvis. Det har jag aldrig kunnat. Och jag har ingen bollkänsla direkt. Och det har väl delvis med intresse att göra och just det här med dragracing passar mig, det tycker jag är kul.
Vad säger du om att få NT-guldet?
– Att få det här vittnar om att motorsporten har fått uppmärksamhet här. Det är en stor ära. Verkligen.
Jimmy Ålund tar den sista klunken av kaffet, lunchtimmen har gått och det är dags att börja jobba igen. Han promenerar den korta biten tillbaka till verkstaden den här gången. En dragracingmästare blir som sagt inte så imponerad av att åka familjebil i några hundra meter.