Videon är inte längre tillgänglig
När den rödgröna koalitionen gjorde gemensam sak med Moderaterna och godkände den högst infekterade, omdebatterade affären och sålde Idrottsparken la makten i samma ögonblick upp bollen på straffpunkten åt IFK Norrköping. Föreningen fick köpa sig en gyllene chans, som ingen sett maken till i vår kommun tidigare.
Det finns inte ens en målvakt på linjen.
Målet är vidöppet.
Den kan, förlåt får, inte missas. Stjärnans varumärke, värde och förtroende har inte råd med ett nytt misslyckande. Den har fått mer chanser än den egentligen är värd med tanke på hur föreningen misshandlats under alldeles för många år, men tack och lov för den här sista (?) möjligheten till någon form av upprättelse.
Bollen ligger, numera, bara hos IFK Norrköping. Den nya ledningen har ett stort ansvar på sina axlar. Det är alla inblandade väl medvetna om.
Jag har följt och kommenterat den här "soppan", som många av våra folkvalda politiker med rätta har kallat den här affären från dag ett. Den har rört upp känslorna, debattens vågor har gått höga och turerna varit både många och i vissa fall mycket märkliga.
Den sista (?) kvällen med Idrottsparken och IFK Norrköping i fullmäktige var både befriande och uppfriskande.
För när den rödgröna koalitionen satt mer eller mindre tysta - med undantag för pliktskyldiga inlägg från Mattias Ottosson (S), Stefan Arrelid (MP) och Cecilia Ambjörn (V) - bjöd alliansen på inlägg från alla håll och kanter. Ingen från IFK Norrköping var dock på plats (jag såg i alla fall ingen) för att plocka ner dessa. Det var en smula förvånande. Föreningen var väl så säkra på ett "ja", men de borde varit där och tagit åt sig av alla tankar och funderingar.
Några var kloka och hjärtliga.
Några var mindre kloka och hjärtliga.
18 personer begärde ordet innan någon ens hann begära ordet. Det tog sina goda två timmar plus en kaffe- och korvpaus innan ordförande Li Teske klubbade försäljningen. Engagemanget har varit med hela vägen, men några hade med all tydlighet fått nog av frågan.
Päivi Johansson (M) var allra ärligast och talade om en förlorad mandatperiod på grund av allt prat runt Idrottsparken. Hon var hjärtligt trött på det och längtade till andra och viktigare frågor. Det kan man förstå.
"Jag gillar inte IFK Norrköping", sa hon innan hon gick tillbaka till sin plats.
Det möttes av många skratt och leenden.
Med sitt "ja" hoppades hon få sätta punkt på det hela och lämna över arenan till föreningen.
Karin Augustsson (FP) resonerade tvärt om.
"Jag gillar IFK Norrköping, men de har inte spelat någon bra fotboll på sistone", tyckte Karin och gjorde sällskap i sitt "nej" med partikollega Mathias Sundin. Det berodde dock inte på föreningens bristande kvalité på plan utan bara på Folkpartiets klara linje genom hela affären.
Karin Jonsson (C) tvekade inte ett ögonblick under sina fyra minuter i talarstolen. Hon var rak, klar och tydlig. Jag gillar henne. Det fanns en enkelhet i hennes argument, som jag visserligen inte kan ställa upp helt och fullt bakom, men ändå lever sitt liv i tankarna. Hennes fråga till Hans Lundin, som sitter för (S) i fullmäktige och var ordförande i IFK Norrköping under den period ombyggnaden av Idrottsparken klubbades, var kvällens vassaste.
Hon undrade kort över hans ord om att "klubbens ekonomi var mycket god", när arenan var uppe för första gången.
"Var du helt okunnig om hur läget var eller förde du oss alla i fullmäktige bakom ljuset?", frågade hon.
Hans Lundin svarade aldrig.
Frågan var värd det.
Margaretha Ericsson (KD) var dock alldeles fel ute, när hon på fullt allvar pratade om IFK Norrköping och konkurs i samma mening.
"De skulle kanske må bra av en nystart", sa hon och faktiskt menade det.
Hon kan inte ha funderat särskilt mycket över konsekvenserna. Det handlar inte bara om en nästintill öde arena (Sleipner har ju inte samma dragningskraft än) utan värdet av IFK Norrköping i stadens hjärta. Föreningen har sin givna plats i historien och i framtiden. Man kan inte bara kapa bort det.
Det finns ingen enkel "nystart".
Vad tänkte hon? Titta bara på Vita Hästen.
Jörgen Rundgren (M) påpekade så riktigt och så rätt det i sitt slutanförande.