Efter 20 års familjeliv återvände hon till teatern. Då fick hon börja på nytt som statist och en i kören.
Det var i september 1986 som Bojan Westin berättade den dramatiska historien om sitt liv här i NT.
Vid det laget var hon en välkänd skådespelare på östgötascenen och hade en 25-årig karriär på scen och filmduk framför sig.
Den 4 oktober, en månad efter sin 87-årsdag, avled Bojan Westin i Stockholm, där hon sedan länge var bosatt.
”Betydande roller”
Som tonåring lämnade hon hemmet i Hälsingland för Stockholm och studier vid Calle Flygares teaterskola. Samma år som hon fyllde 15 fick hon sina första filmengagemang, i Det sägs på stan och Spökreportern.
Bojan Westin fick filma mot dåtidens storheter Sigge Wallén, Edvard Persson och Max Hansen. Oftast fick hon rollen som ”den unga flickan” och varvade filmarbetet med uppdrag i radion och på olika teaterscener.
På Stora Teatern i Göteborg framträdde hon i det som kallades för ”betydande roller”.
Det blev en rad filmroller under hela 40-talet, fram till 1949 och Sjösalavår, en film om och med familjen Taube.
”Verkade ha så roligt”
Tre år senare, 1952, fick Bojan Westin den dotter som berättat att hennes eget val av yrke går att spåra till en speciell tid och en speciell plats.
1957 gjorde Bojan Westin ett inhopp på Stora Teatern i Göteborg och det var där och då det hände, med femåriga Suzanne bakom scenen, storögt iakttagande.
”Å, de vuxna var så annorlunda jämfört med andra vuxna, de var barnsliga och verkade ha så roligt tillsammans på scen. Mamma jobbade inte när jag var liten, förutom enstaka inhopp, men jag satt ofta och tittade i hennes låda med tidningsklipp och bilder från hennes karriär. Och drömde, förstås”, sade Suzanne Reuter.
Far i huset var ingenjör inom rederinäringen och familjen med tre döttrar och en son fick vänja sig vid att ideligen byta hemort.
”På vinst och förlust”
En del av sina år i rollen som hemmafru tillbringade Bojan Westin utomlands; i England, Italien och Spanien innan hon 1980 återvände till Sverige. ”På vinst och förlust”, sade hon i sin 60-årsintervju i NT och tackade Torsten Sjöholm, Östgötateaterns meste musikalregissör, som ledde henne tillbaka in på teaterbanan.
I september 1980 stod Bojan Westin på scenen, i musikalen Candide, tätt följd av Till Fedra, som hade premiär ett par månader senare.
Bojan Westin kunde ses och höras i en lång rad uppsättningar, fram till hösten 1991, då hon, som nybliven 65-åring, medverkade i den bejublade versionen av Cabaret.
Tillbaka i stan
Tv-tittarna fick också stifta hennes bekantskap när hon spelade farmodern i Hummerkriget, mot andra välkända Norrköpingsnamn som Bertil Norström och Lennart Tollén. I januari 1986 sändes resultatet och ett par år senare var hon med i tv-serien Kråsnålen.
Sen rullade det på med roller. I mars 1993 var hon tillbaka i stan, i sällskap med Gunvor Pontén. På Skandiateatern spelades kriminalfarsen Mord i barm, marknadsförd som ”två damer i elva roller”.
”Halvgalet finurlig”
NT-recensenten Natalia Kazmierska som 2001 på Östgötateatern såg henne i Leva livet förklarade att ”Bojan Westins änka är så drömmande, halvgalet finurlig att hon strålar”.
Minnesgoda tv-tittare minns långköraren Rederiet, där Bojan Westin var med avsnitt 75–129, med den slitstarka repliken ”Jag heter Barbro Pastorelli, min man var italienare”.
Mamma Bojan och dottern Suzanne kom också att spela mot varandra. I Drottningoffret, spelade Bojan Westin moster Rakel, vars systerdotter, den framgångsrika politikern Elizabeth Meyer, spelades av Suzanne Reuter.
Bästa skådespelerska
Det blev en av Bojan Westins sista roller. Men innan ridån gick ner för det långa skådespelarliv som utspelade sig under två akter prisades hon som bästa skådespelerska, för sin insats i kortfilmen Le.
I Bojan Westins dödsannons, införd i DN den 12 oktober, stod hennes livs viktigaste roller uppräknade:
”Vår älskade mamma, mormor, farmor, gammelmormor, gammelfarmor och svärmor.”.