Vännerna som har kommit varandra nära
De ses så ofta de kan. Det är alldeles för sällan. Och när de tre träffas är det som vore det i går.
Foto:
Vägarna skulle inte ha korsats, när en bor i Lagerlunda, en i Loddby och en i Söderköping. Nåt givet gemensamt intresse finns inte heller. - Vi är inte alls lika, försäkrar Evalill.- Men vi har många beröringspunkter, förklarar Lena.Och den första, största och viktigaste är barnen. När Johan föddes påsken 1992 som efterlängtad lillebror till tre äldre systrar ställdes allting på ända. Han föddes med Downs syndrom.- Det fanns inte i min värld, säger Lena. - Menar du att du aldrig hade tänkt tanken, undrar Evalill och Catarina och det säger Lena att det hade hon faktiskt inte.Möttes på habiliteringen
Evalill var 42 år, hade fått två friska flickor och tackade nej till fostervattensprov. Att Agnes, som föddes i mars 1992, hade Downs syndrom var det minsta bekymret. Det förfärliga var att hon föddes med hjärtfel och fick opereras när hon var sju månader, en operation som gudskelov gick bra. Ett par månader senare möttes de båda familjerna på habiliteringen.- Vi hade bett om att träffa andra som var i samma situation, säger Lena.- Det var så roligt att barnen var så nära varandra i åldern, man söker gärna det som är likt, säger Evalill. Sen har det ju visat sig att så värst lika har de båda barnen inte blivit.- Johan, han sprang när han var fjorton månader. Agnes gick några steg strax innan hon fyllde tre, säger Evalill.Pojken i drömmen
Nåt halvår senare lärde de känna Catarina som fått sitt sjätte barn, sin tredje son i juni 1991. Isak förlöstes med kejsarsnitt och hade både en cp-skada och Downs syndrom. - Innan han föddes tänkte jag mycket på barn som är annorlunda och jag hade haft en märklig dröm om en pojke. När min man frågade doktorn "har han Downs syndrom?" sade jag "det är pojken i drömmen, ge honom till mig". Nu har Isak fyllt 18 år och röstat i EU-valet. Johan och Agnes är ett par 17-åringar som går i gymnasiet, han gillar att titta på film och hon tycker om att läsa hästböcker. Isak och Johan träffas på korttidshemmet, "kortis". Johan och Agnes har gått i skolan ihop. Och i alla år har de firat varandras födelsedagar, ända sedan Isak bjöd de andra två till sitt treårskalas.- Jag vet inte riktigt när det började bli viktigt att bara vi tre skulle ses, säger Evalill. Men när man är mer bunden känns det extra värdefullt att få tid för sig själv.Välmotionerade
Tid för att få tala i fred om familj, barn, stort och smått och få stöttning, utan reservationer. - Vi började nog med vandringarna, säger Lena.Åtskilliga dagsturer har det blivit genom åren. Runt Ågelsjön och Fjällmossen och på Östgötaleden. Matsäcken är rejält tilltagen och Evalill har ett stadigt grepp om kartan. De fikar minst tre gånger och kommer hem först när det skymmer. Välmotionerade och välpratade.- Har nån av oss nåt att prata om kan hon få göra det länge, säger Catarina. Man kan vila i det, att man kan prata om allt.- Man kan få gnälla utan att bli tröstad, säger Lena.- Om man nu får göra en reflektion, eftersom jag nu är äldst, så blir det allt viktigare att man skalar bort allt tjafs, att det känns äkta, säger Evalill.Gammal är äldst, som bekant. Onsdagen den
2 december (läs i dag) är Evalills 60-årsdag, men kalaset för de 60 gästerna hölls lördagen den 21 november. Då sjöng Lena och Catarina en hyllning till Evalill, med egen text till melodin Nu grönskar det i dalens famn. Lena blev rörd, som hon så ofta blir och sjöng medan tårarna rann.- Så då fick ju jag sjunga ännu starkare, säger Catarina.- Och sen var det ett bildspel där man kunde se allt roligt vi gjort, det var verkligen underbart, säger Evalill.Tillsammans på Island
För det här med vandringarna, det var bara början på äventyrligheterna. Sen blev det resor till Evalills sommarhus på Gotland och så lockade Catarina med de andra två till Island. De var där fem dagar i maj förra året. En hel dag bara gick och gick de för att komma till den heta bäcken, där de kunde bada utan kläder under mulen himmel och med tio grader i luften.- Det var jättehärligt, säger Catarina som var så glad att få visa de andra två sin favoritö, där hon har både barn och barnbarn.Samtidigt som det krisade i förhållandet. Evalill ser gärna att blodsockernivån inte går i bott.- Men Catarina, hon lever inte på mat, hon lever på upplevelser, säger Evalill.- Ja, jag hade väl inte planerat det där med maten så bra och sen när det äntligen var mat så var det sparrissoppa, säger Catarina.- Vilket är det värsta jag vet, säger Evalill.- Ja, då var det lite knorrigt, konstaterar Lena.Och därmed är ämnet kriser uttömt.I stället pratar vi om det som ska hända sedan. - Isak pratar redan nu om att flytta hemifrån och önskar sig saker som han kan ha då.- Agnes ska bo i lägenhet i Norrköping, säger hon, det är väl för att komma bort från oss.- Och Johan, han vill nog flytta till kortis redan nu.De själva då, kommer deras vänskap att fortsätta växa även när barnen blivit stora? Vilken dum fråga. Lena reser på sig och går och hämtar ett svartvitt kort. Där sitter tre tanter i solhattar i varsin bekväm stol och blickar ut över havet. Så blir det.Fast först ska de till Tåkern en tidig morgon i vår. Och så ska Lena och Catarina överraska Evalill med en födelsedagspresent
i form av en teaterutflykt till kulturhuset i Järna.- Vi ska ha så himla trevligt!
Så jobbar vi med nyheter