Carola Solar växte upp med förbundna ögon

"Jag minns att mina tonårsvänner började prata om hur hemsk Pinochet var. Pinochet. För mig var han bara presidenten, en president vilken som helst. För han påverkade inte mitt liv. Men så började folk omkring mig prata om försvunna personer, om tortyr och om död. Under min barndom hade mina föräldrar aldrig pratat om regimen med mig, men i tonåren började jag fråga, men de ville inte förklara. Jag antar att de vill skydda mig och att de var oroliga att jag skulle gå med i någon politisk organisation. Men det var ett skydd inom citationstecken. För i grund och botten var det som att de band för mina ögon. Jag fick inte se vad som hände omkring mig och med människorna i min omgivning. Men jag ville veta, så jag började läsa om vänsterrörelsen om marxism och jag började förstå att det fanns olika sätt att se på situationen i vårt land. Olika politiska partier. Pratade inte
All information fick jag söka själv, för jag gick dessutom på en flickskola. Och flickorna där pratade inte heller politik. Inte lärarna heller. Aldrig någonsin. Det vi lärde oss var att vi skulle gifta oss, okej först skulle vi lära oss lite småsaker, men sedan skulle vi gifta oss och ta hand om vår familj. Jag började läsa om politik och diskutera med människor som var intresserade. Och sedan, när jag var i 17-årsåldern, i slutet av 1980-talet, började jag förstå hur saker och ting låg till, vilka olika politiska rörelser som fanns i samhället och vad ett politiskt parti är. Jag hade ju växt upp med en president som sade hur folket skulle göra och punkt. För mig var det så det var. Kunde andas ut
Jag började prata mer politik med mina föräldrar och insåg att de också var mot regimen, men att de aldrig hade protesterat för att de var rädda. Och jag var också rädd. När det 1988 beslutades att det skulle hållas en omröstning för eller emot fortsatt militärstyre blev jag rädd. Jätterädd. Jag föreställde mig den värsta av värsta situationer; att omröstningen skulle leda till ett inbördeskrig. Under omröstningsdagen satt jag klistrad framför tv:n tillsammans med min familj och väntade på svaret. När det blev nej till fortsatt militärstyre andades jag ut. Men inte helt. För jag litade inte på att det utlovade demokratiska presidentvalet verkligen skulle hållas kommande år. Jag trodde att det i alla fall skulle fortsätta vara diktatur. Ständigt rädd
Hela den tiden var rädslan närvarnade. Det var en rädsla som säkert flera kände, men som ingen, i alla fall inte i min omgivning, pratade om. Det var en rädsla som var tabu. Hela tiden föreställde jag mig det värsta. Dagen då beskedet att Patricio Aylwin valts till president gick jag inte ens ut för att fira. För jag trodde fortfarande inte på att det verkligen var sant. På att det verkligen skulle bli demokrati. Det var först när Pinochet helt lämnade över makten till Aylwin 1990 som jag andades ut på riktigt. Som jag verkligen trodde på att det skulle bli demokrati, förändringar. Jag minns att jag tänkte mig att allting skulle bli annorlunda. Någon slags utopi där de rika skulle dela med sig till de fattiga. Åren gick och jag började på universitetet. Men i stället för positiva saker fick jag bara veta flera av de hemska saker som hänt under diktaturen. Som att min mammas kusin var en av de försvunna, en av dem som torterats. Då började jag på allvar fråga mig i vilken verklighet jag hade levt? Visst, visste jag att människor dödats och torterats och att det hade hänt hemska saker, men jag hade inte haft en aning om i vilken omfattning. Vinklas fortfarande
Det chockade mig samtidigt som det gjorde mig väldigt besviken. På det som hänt, det som hände och det som fortfarande händer. För i Chile förföljs fortfarande människor på grund av sina politiska åsikter, fortfarande torteras människor, fortfarande sprutar polisen tårgas under demonstrationer. Och fortfarande vinklas dessa nyheter av media. Men jag kommer aldrig sluta hoppas på demokrati."

Carola Solar växte upp med förbundna ögon

Föräldrarna höll henne borta från all politik och i skolan fick hon bara lära sig att flickor skulle gifta sig. Först i tonåren förstod Carola Solar, 37, att hon levde i en diktatur.