Inger såg inte i syne
- Jag är ganska säker på att jag är en av få som sett varg vid två tillfällen, förklarar Inger Engström.
Foto: Matz Glimhed
Jag fick hjärtklappning - tänk att jag hade sett en varg. Inte en sekund föresvävade det mig att det kunde vara en schäfer - nej då - jag hade sett en varg och detta strax utanför huvudstaden!Lättnaden var stor när maken kom hem någon timme senare efter en fruktansvärd bilresa genom Södermanland. Men min ilska blev också stor för han trodde inte på min "varghistoria" och vägrade att gå ut mitt i natten och undersöka spåren. "De har snöat och blåst igen för länge sedan så det lönar sig inte", sa han. Men nog begrep jag varför han var totalt ointresserad ...Dagen efter berättade jag högt och glatt vid morgonkaffet på mitt arbete om vad jag sett under natten. Stor skepsis
Spridda skratt hördes runt kaffebordet och jag tyckte mig ana en ganska stor skepsis till varghistorien och en del log nästan lite generat över min berättelse. Flera gånger under dagen återkom jag till vargen, men möttes av alltmer ointresse från omgivningen.Några dagar senare fick jag revansch när det i press, radio och tv slogs upp stort att en varg hittats påkörd endast någon mil ifrån Spånga kyrka. Jag tyckte det kändes sorgligt att den inte klarat sig, men kände ändå en viss belåtenhet. Jag hade faktiskt haft rätt! Det var en varg jag sett!Påskhelgen 2008 var jag med dottern och hennes familj på deras lantställe i norra Småland. Det var en relativt gråkall och snörik påsk, trots det var vi ute länge i skog och mark under långfredagen. På påskaftonen bestämde sig dottern och svärsonen för att ta en promenad men de två barnbarnen och jag vägrade att följa med. Vi stannade i stället hemma och spelade kort vid köksbordet. Ungefär en kvart efter det föräldrarna gått hemifrån såg jag i ögonvrån något som rörde sig i skogsbrynet på andra sidan vägen, 15 meter bort. Jag såg hur djuret sakta sprang över vägen och försvann bakom huset. Helt euforisk
Jag rusade upp och
skrek åt barnbarnen: "Titta, en varg!" Vi sprang till ett fönster som vetter mot baksidan och såg vargen småspringa, så stannade den och tittade intresserat mot huset. Under kanske femton sekunder såg vi det stora huvudet som var vänt mot oss, vi såg dess ganska kraftiga kropp med en tjock fin grå päls. Sedan fortsatte den och sprang bort till en skogsväg som leder mot åkrar och ganska stora skogsområden och försvann ur vår åsyn. Jag var helt euforisk; tänk vi hade sett en varg. Fullkomligt övertygad
Barnbarnen blev uppspelta och glada för de förstod av mormors beteende att de varit med om något mycket ovanligt. Och jag - jag hade sett mitt livs andra varg i frihet - därom var jag fullkomligt övertygad!Efter en timme kom dottern och svärsonen hem från sin promenad. Ivrigt berättade vi om vad vi sett och jag berättade vad jag tänkt ut. Jo, när de gick sin promenad så gick de i en halvcirkel i utkanten av ett skogsområde där säkert ingen gått på länge. Förmodligen hade de då skrämt vargen och för den var dess naturliga flyktväg åt det hållet där sommarstället ligger.Dottern var helt övertygad om att barnen och jag sett en varg. "Du kände ju igen vargen förra gången du såg den och stod på dig hela tiden fast ingen trodde på dig! Klart det var en varg!" Naturligtvis var vi alla ute och tittade på de stora spåren den lämnat efter sig i snögloppet.Omgivningen var mer skeptisk. Njae, varg hade man inte hört att någon skulle ha sett i området. I säkert en veckas tid berättade jag för alla jag träffade att jag sett en varg och en del sa att visst kunde det väl vara varg - men det troliga var nog att det var en schäfer i alla fall!Så i höstas under en middag med småländska grannar kom vargar på tal. Grannarna berättade att de läst och hört att varg iakttagits under våren i Kisatrakten några mil från sommarstället. Jag berättade då vad barnbarnen och jag sett på påskaftonen.Fast jag inte tvekat om att jag såg en varg även denna gång - så var det ändå bra att höra att den setts av flera i trakten."
Så jobbar vi med nyheter