Han vandrar i Swartzarnas spår

Om någon förtjänar att kallas för stadens son så är det Bertil Swartz. I centrala Norrköping formligen kryllar det av spår som hans framgångsrika släkt lämnat efter sig.- Jag har dykt lite djupare i min släkts historia. För Norrköping hade släkten en avgörande betydelse från 1750-talet, över hela 1800-talet och fram till ungefär 1940, berättar Bertil Swartz och konstaterar: - Knäppingsborg är förstås något av ett nav, men det finns åtskilliga andra minnesmärken i stan. Jag har vissa planer att dokumentera detta på ett lättillgängligt sätt.Han har precis kommit överens med turistbyrån om att lagom till sommaren leda stadsvandringar i Swartzarnas spår. - Det finns många minnesmärken att gå förbi bara genom att starta vid museet och kryssa sig ner till centralen.Men när denna stadens son föddes den 16 mars 1943 var det på landet, hemma på Stenkullen i Åby. - Från början var det min farfarsfars sommarställe, byggt 1862. Min pappa Olof ärvde det av sin mor 1932. Och på Stenkullen födde min mamma Kersti de första åtta av sina tio barn."Stenkullen ett paradis"
Familjen Swartz flyttade från Stenkullen till Åby 1957. Då var Bertil 14 år och hade redan gått några år på läroverket inne i Norrköping. I ett födelsdagsbrev till familjeredaktionen berättar han:"Stenkullen var ett paradis. Gott om plats för en stor familj och en enorm tomt. Park kanske är det rätta ordet. Då fanns ingen motorväg som korsade parken, men titt som tätt hade vägfolket varit där på nätterna och stakat ut hur man tänkt sig vägens dragning. Min far och vi barn drog med liv och lust upp alla pinnar och eldade upp dom.Min farfar, som hade varit både finansminister och statsminister, hade låtit en riktig limousin stå kvar i ett gammalt magasin på Stenkullen. Den saknade motor, men var i övrigt intakt. Bilen var en sådan där föraren satt "utomhus" framför det inbyggda passagerarutrymmet.Pappa tyckte vi kunde få ha bilen som lekstuga och lät ta ut den från magasinet. Det skulle han aldrig ha gjort. Den bilens öde beseglades snabbt av oss ungar som lyckades förstöra den fullständigt.Jag började i Åby skola 1950 och hade som lärare den genomsnälla Astrid Carlsson, som hade sin sista förstaklass före pensionen."25-öresekonom"
På stadens läroverk började jag 1954 och tog realen 1959. Jösses, vilka original till lärare det fanns på gamla Lärka! Jag minns särskilt kapten Krook med mittbena ända ner i nacken, kristendomslärarna "Smalle" (lektor Bo Gustaf Valfrid Stensson von Schmalensée) och "Geten" (Ragnar Nordenblad), "Paradhästen" (Erik Brodén) som vi hade i historia och så "Slurfen"som hette Wennberg och var ett mattegeni. Efter handelsutbildning var jag en så kallad 25-öresekonom och hamnade på Skandinaviska Banken vid Drottninggatan 10. Men där jag inte fick vara kvar länge eftersom pappa jobbade på samma kontor. "Sällsam upplevelse"
Det blev Oxelösund 1961, en sällsam upplevelse. Var fjortonde dag skulle man gå till posten och hämta
cash, för löner till 4 500 arbetare på järnverket. Där gick jag med två säckar, innehållande totalt 1,5 miljoner kronor genom stan från posten till banken. Blev aldrig rånad!Hamnade så småningom på ASG, där jag var assistent till ekonomichefen. Där jobbade också en kille vid namn Karl-Axel Svensson. Vi satt på var sin sida om skrivbordet och snackade mest sport.En dag sa Karl-Axel att NT:s sportchef Håkan Haraldson ville ha fler som kunde hoppa in och skriva lite sport. Det var 1966 och jag nappade. Jobbade på NT kvällar och helger. Blev fast anställd i Finspång 1969 och kom efter några år till centralredaktionen i Norrköping, där jag var tidningens förste kvällsreporter, bland annat."Ett himla liv"
1981 fick jag frågan från Svenska Bryggareföreningen om jag var intresserad av att bli deras informationsdirektör. Svarade blixtsnabbt ja efter sex år som frilans. Att få en fast, välbetald anställning vid 38 år, passade utmärkt, så det bar av till Stockholm.Minns när jag året därpå skulle försöka få ut bryggeribranschen i medierna. Det gällde att göra något icke väntat. Jag bjöd in till pressträff i Östersund och kungjorde högtidligt: "Av öl blir man bara trött, snäll och kissnödig och slår inte sin kärring!" Det blev förstasidor och ett himla liv. IOGT utnämnde mig till "Årets pisspotta" men bryggeribranschen blev känd. Liksom dess excentriske informatör. 1998 skulle de företag som sysslade med import och/eller tillverkning av sprit och vin starta en branschorganisation. Jag fick frågan om jag var intresserad och åtog mig jobbet. Startat företag
Efter nio år tyckte styrelsen att den åldrande Swartz skulle dra sig tillbaka, vilket skedde i mitten av förra året. Tänker dock inte pensionera mig. Har startat ett företag och erbjuder numera marknaden mina tjänster.Jag är gift för andra gången men har inga barn. Min fru sedan 25 år heter Heidi och är en klippa. Vi bor i en gammal härlig lägenhet mitt i stan. Annars reser vi en hel del. Det har blivit två varv jorden runt med massor av intryck. Utanför stan står vår husbil, snart klar för säsongens äventyr. Ett sådant är redan klart. Det blir en tur till Storforsen i Piteälven när vårfloden kulminerar. Mäktigt, hoppas jag," skriver en Bertil Swartz som är på gång med språng.

Han vandrar i Swartzarnas spår

Bertil Swartz är en son av staden född på landet.