Som det går att läsa på nyhetsplats i NT 18/2 planeras ett stickspår till Ostlänken. Ett stickspår som ska passera Linköping. Trafikverket, som utreder frågan, vänder på språkbruket. Det är alternativsträckningen som ska gå runt staden – men det lurar ingen. I dagsläget ser Linköping ut att ha förlorat den fördolda dragkampen om att bli Ostlänkens huvudort.
Fast var inte själva tanken bakom Ostlänken att bygga samman såväl Norrköping som Linköping med Stockholm? Då bör det helst att kunna gå på och av på stationer så centralt belägna som möjligt. Att tvingas åka pendeltåg från den ena staden till den andra för att där hoppa på höghastighetståget förtar delvis fördelen med det senare.
Vad många då emellertid glömmer är att Ostlänken bara är en del av Europabanan, som ska bygga samman storstäderna (Stockholm, Göteborg och Malmö) med kontinenten. När Linköpingspolitiker nu klagar på att storstadsperspektivet tillåts dominera planeringen är det därför ett märkligt resonemang. Det är bara som en del av Europabanan som Ostlänken någonsin kan bli lönsam.
Ostlänkens dragning över både Norrköping och Linköping är tyvärr inte oproblematisk. Dels kostar stoppen tid i sig, dels drar broms- och accelerationssträckorna ner genomsnittshastigheten. Kort sagt: det har alltid varit tveksamt om alla tåg ska stanna i båda städerna.
Det är organisationen Sverigeförhandlingen som på regeringens uppdrag nu beslutat att låta Trafikverket utreda den dubbla sträckningen – fortsatt genom respektive utanför Linköping. Där kommer sannolikt bara ett mindre antala höghastighetståg att stanna, medan alla (eller nästan alla) kommer att stanna här i Norrköping.
Det är olämpligt se den nationella utbyggnaden av höghastighetsjärnväg utifrån rent lokala perspektiv, men frågan inställer sig förstås ändå: varför Norrköping och inte Linköping?
Förklaringen kan vara en kombination av geografi och samarbetsvillighet. I Norrköping ligger centralstationen bättre till och kommunen har dessutom visat stor beredvillighet att utnyttja Butängen vid byggandet av nytt resecentrum. Politiken har helt enkelt anpassats efter järnvägen.
I Linköping har de bypolitiska bevekelsegrunderna getts större tyngd. Linköping har utgått ifrån en tekniskt komplicerad och dyr tunnel genom staden, för att därigenom skapa större byggnationsutrymme för innerstaden ovan jord. Inte ens nu, när kommunen riskerar att förlora om inte var så varannan avgång, förefaller makthavarna förstå de infrastrukturella realiteterna.