Förr handlade det om stora svenska FN-styrkor under relativt lugna förhållanden. Numera handlar internationella insatser snarare om små specialförband, ofta i extremt farliga miljöer. Den hemlighetsfulla kontingenten på 35 personer i kurdiska Irak är ett bra exempel.
Regeringen har beslutat att ge styrkan, som utbildar kurdiska peshmergakrigare, förnyat förtroende. Det är ett sakligt sett bra beslut, fast samtidigt anmärkningsvärt. För hur effektiv den svenska hjälpen än är, handlar det om en marginalinsats under ett stort krig – dessutom med betydande risker. I betydelse kan den knappast heller jämföras med den tidigare markant större insatsen i Afghanistan.
Förklaringen kan sökas – i Mali. Nog för att de svenska FN-soldaterna där gör nytta, fast det fanns förstås ett specifikt skäl till att regeringen valde detta något udda insatsområde för svensk trupp. Sverige kandiderar nämligen till en plats i FN:s säkerhetsråd.
Precis som i Mali handlar insatsen i Irak delvis om något annat än vad som förespeglas, nämligen att hålla sig väl med Nato i allmänhet och USA i synnerhet. Inget fel i det! Fast inte oproblematiskt och dessutom paradoxalt nog uttryck för den socialdemokratiska Nato-nojan. Stefan Löfven vill slippa frågan om ett framtida svenskt Nato-medlemskap, men han vill samtidigt hålla sig väl med Washington för om det smäller lär vi behöva den amerikanska hjälpen.
Bättre än inget, men samtidigt riskabelt. Vi tar relativt stora säkerhetspolitiska risker, utan de garantier som ett fullvärdigt medlemskap i Nato skulle ge. Är det någon som inbillar sig att en amerikansk president kommer ihåg de 35 svenska soldaterna om några år?