Bristande rutiner som kan bidragit till att en åttaårig flicka i Karlskrona misshandlades till döds. Personalvård i form av en VD som bjuder på sig själv med en dansuppvisning. Korruption. Slöseri. Vanvård.
Orsakerna för dem med inblick i ett företags eller en myndighets verksamhet att vissla kan vara flera. Flera är också de som faktiskt vågar ta steget att, internt eller externt och mer eller mindre offentligt, berätta om missförhållanden. Kanske lyckas de göra skillnad, förändra till det bättre. Oavsett vilket står de ofta ensamma kvar när stormen bedarrat.
NSA-agenten och visselblåsaren Edward Snowden sätter sitt hopp till asyl i Brasilien när hans lagliga tid i Moskva går mot sitt slut. Per Kornhall uppger på DN Kulturdebatt att han nyligen avskedats av Upplands Väsby kommun, framför allt på grund sitt publika debatterande. Reportern Berit Önell vid tidningen Norra Skåne omplacerades under våren, enligt uppgifter på grund av att granskandet av Hässleholms kommun gjort henne obekväm. Ett annat väl känt exempel är Karin Törnqvist som efter att hon avslöjat korruption inom Göteborgs Energi länge stod utan nya uppdrag.
Varje historia har flera bottnar och sanningen är sällan enkel. Men gemensamt är att de upplevt visselblåsandets baksida.
Alla vill älska en visselblåsare, men få vill leva med konsekvenserna av dem. Rädslan för repressalier vid visslande är berättigad.
Nyligen presenterades en utredning kring förstärkt skydd för visselblåsare i arbetslivet för arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M). Ytterligare en utredning föreslog ett förstärkt meddelarskydd inom vissa privata, men offentligt finansierade, verksamheter. Att underlätta för och värna arbetstagare som slår larm om missförhållanden är i grunden positivt och viktigt. Människor som kan och vågar rapportera oegentligheter kan synliggöra och begränsa samhällsfarliga företeelser, arbetsmiljöproblem och slöseri med skattepengar. Men alla felaktiga beslut är inte missförhållanden. Den lojalitet som bör finnas mellan arbetsgivare och arbetstagare kan dessutom för en visslare, med fog, ifrågasättas. Balansen är svår att lagstifta om på ett sätt som är praktiskt användbart. Och frågan är om den som blivit utfryst på jobbet efter att ha avslöjat vanvård blir gladare av ett, med Sveriges praxis troligen ganska litet, skadestånd.
Det finns skrämmande många företeelser som antagligen skulle upphöra om de bara lyftes upp för granskning. Det nationella arbetet för ökade möjligheter till, och minskade risker med, att sätta fingret på sådana felaktigheter går framåt. Men vilken skillnad det egentligen kan medföra återstår att se om inte fler vågar sluta upp vid visselblåsares sida.
Kulturer som inte välkomnar frågor är problematiska. Och att visselblåsare i dag har mycket lite att vinna är uppenbart. Det är synd. Samhället skulle tjäna på fler.