Siavash Erfanpour, som det gått att läsa om på nyhetsplats i NT, är förhoppningsvis återförenad med sin familj när den här texten publiceras. Deras framtid är förvisso osäker och om slutet blir gott vet vi inte. Men närhet till familj och vänner underlättar antagligen en oviss situation.
Alla som upplevt maktlöshet kan föreställa sig hur den senaste veckan varit för Siavash Erfanpour och hans närmaste.
Det är möjligt att en strikt rättslig prövning inte borde lett till att Siavash Erfanpour medgavs asyl eller uppehållstillstånd. Kanske fanns inga lättillgängliga möjligheter att på andra sätt erbjuda Siavash möjligheter att fortsätta sitt liv i Sverige. För det är vad det handlar om – när verkställigheten dröjer 10 år hinner livet ikapp. Siavash har i väntrummet till att accepteras i Sverige lyckats etablera sig. Det borde påverka beslutet.
Humaniteten i att verkställa utvisningen av Siavash, och frångå de principer om barnens rätt till två föräldrar som annars hålls mycket högt, kan med fördel ifrågasättas. Men efter de senaste dagarnas utveckling framstår hanterandet dessutom som oproffsigt och ekonomiskt oförsvarbart.
Siavash satt i förvar i sex dygn. Det är inte bara integritetskränkande för den enskilda, det är också dyrt.
Flygbiljetter kostar likaså en hel del. Och under resan från Stockholm till Iran via Moskva fanns poliser vid Siavash sida. Den tid och de resurser allt detta tagit i anspråk borde rimligtvis kunnat användas för att ta reda på vad som faktiskt skulle hända när planet väl landat. För Siavash hann inte vara i Iran mer än något dygn innan han åter satt på ett plan – nu mot Sverige – och slutligen anlände med tåg till hemmet i Norrköping.
Rutiner, beslutsprocesser och bedömningsgrunder behöver uppenbarligen ses över.