Ibland är maten viktigare än föredraget under så kallade lunchseminarier, men så var det verkligen inte när Axess Magasin i Stockholm bjöd in till lunchseminarium på temat ”I krigets skugga” (och då var förtäringen ändå god). Inbjuden talare var nämligen vd:n för underrättelseföretget Brqthrough Johan Wiktorin, tillika ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien. Ämnet i fråga var effekterna för Sverige och våra grannländer – vi som lever i skuggan av kriget i Ukraina.
Som av en tillfällighet har svenskt luftrum åter grovt kränkts av ryskt stridsflyg, som en förnyad test av den svenska beredskapen. Wiktorin är inte imponerad. Han påpekar att försvaret inte bara är underfinansierat, utan att hela det förra försvarsbeslutet 2009 bygger på en omvärldsanalys som visat sig förlegad i Ukrainakrigets spår. Plötsligen står vi inför en nygammal utmaning i form av en synnerligen aggressiv rysk utrikespolitik.
I dagarna framkommer också att Rysslands president Vladimir Putin åter har hotat sina grannländer – Polen, Rumänien och de baltiska nationerna. Nu, om inte förr, har den ryska politiken blivit ett reellt problem (för att inte säga hot) för Sverige.
Om det handlade inte så mycket i riksdagsvalet, vilket i sig är märkligt. Kan det möjligen bero på att situationen är så ovan och framför allt så obehaglig att vi inte riktigt vill ta till oss vad som faktiskt händer?
För samtidigt är det nog så att opinionen håller på att vakna, en smula motvilligt men dock. Att tankesmedjan Frivärld nyligen släppte en liten skrift med namnet ”Ukraina väcker opinionen” (redigerad av förre chefredaktören för Svenska Dagbladet Mats Johansson) stämmer till eftertanke. Även om de säkerhetspolitiska frågorna långt ifrån fick det utrymme de förtjänade i valrörelsen, debatteras de ändå med större iver och frimod än för bara något år sedan.
”Ukraina väcker opinionen” handlar i stor utsträckning om Nato-frågan, som fram tills åtminstone nyligen var en icke-fråga i svensk debatt. Det enda parti som i någon mening drev frågan var Folkpartiet, men nu torde det åtminstone finnas förutsättningar för en parlamentarisk utredning. Höger-vänstersplittringen i Nato-frågan är annars olycklig, vilket Frivärlds chef Stefan Olsson konstaterar i ett av bokens inlägg. I ett annat beskriver statsvetaren vid Lunds universitet Jakob Ljungman hur Ryssland bedriver ett hänsynslöst propagandakrig mot Litauen, ett grannland som intressant nog inte härbärgerar någon stor rysk minoritet men som är av geostrategisk betydelse för Moskva – och som framför allt var en del av såväl det tsarryska som sovjetryska imperiet.
Propagandaaspekten tycker jag är en underskattad faktor bakom Kremls agerande. Allting handlar inte om kulor och krut!
Under alla omständigheter måste vi ta de säkerhetspolitiska utmaningarna på större allvar. Härvidlag finns det anledning att rikta allvarlig kritik mot såväl den avgående borgerliga regeringen (och i synnerhet de så kallat nya Moderaterna) som den tidigare socialdemokratiska ministären Persson. Och oavsett taktiska aspekter på andra former av blocköverskridande samarbete bör säkerhetspolitiken vara föremål för breda och långsiktiga överenskommelser mellan de partier som har en seriös inställning i frågan. Förhoppningsvis inser inte bara Stefan Löfven det, utan också vem som än tar över som Moderaternas partiledare.