Eon, ett av världens största energibolag, driver bland annat kraftvärmeverket Händelöverket. Mycket av bränslet som där omvandlas till värme åt Norrköping och Söderköping är avfall och biobränsle, men några procent utgörs av stenkol. Några procent kan låta lite, men de senaste tre åren har det inneburit 60 000 ton. Mycket av det kommer från Ryssland.
Vad gäller miljöproblem är Ryssland notoriskt ökänt. Den rådande politiska kulturen gör statliga företag och statsstödda oligarker otroligt mäktiga på bekostnad av den enskilda människan. Hur hävdar man sig egentligen mot ett företag som hålls under armarna av Vladimir Putin?
Exempelvis talade NT i telefon med en västsibirisk kvinna som berättade om by efter by som försvunnit under slaggprodukter från det intilliggande kolbrottet. När stat och storföretag är så ihopsyltade med varandra som i Ryssland finns det i praktiken ingen att vända sig till.
I Sverige hamnar mycket av fokus nu på Eon och på det juridiska systemet. ”Problemet finns i de lagar som vi ska förhålla oss till”, som Norrköpings kommuns miljökontrollant Eva Lindahl uttrycker det. Swedwatch, en ideell förening som kontrollerar svenska företags efterlevnad av internationella konventioner, påpekar att Eon bryter mot internationella riktlinjer.
Företaget förtjänar kritik. Det är allmänt känt att kol från Ryssland är förenligt med stora risker för miljömässiga missförhållanden. Att trots det köpa kol därifrån är inte ansvarsfullt, då det är ytterst svårt att garantera att det har utvunnits utan beaktande av människors egendom eller miljö.
Norrköpings kommun får dock inte komma undan alltför lätt. Fjärrvärme är en monopolverksamhet, vilket innebär att konsumenterna inte har någon makt över den. Makten ligger istället hos kommunen, som därför har ett betydande ansvar för att allt går rätt till.
Förhoppningsvis räcker det med att journalistiken har gjort sitt för att företaget och kommunen ska lägga om verksamheten. Under tiden får vi dock inte glömma den värsta boven i dramat. Det är Ryssland som i praktiken inte garanterar något skydd mot miljöförstörelse. Där är miljön en marginaliserad fråga, som helt ignorerades under Sovjettiden och sedan visserligen fick ett ministerium för miljöskydd på 90-talet, men det blev föga långvarigt. Den efterföljande Kommittén för miljöskydd och naturresurser var inte heller särskilt långlivad.
Kanske är det svårt att förstå betydelsen av miljöskydd när man lever i ett så enormt land med sådana mängder orörd natur kvar. Däremot borde det vara en självklarhet att inte låta människors bostäder och områden försvinna under slagghögar. Bristen på respekt för äganderätt är häpnadsväckande.
Eon och kommunen kommer tvivelsutan att få välförtjänt kritik, men låt oss inte glömma var problemen har sina rötter.