När den dåvarande riksdagsledamoten (M), tillika Svenska Dagbladets tidigare chefredaktör och tankesmedjan Frivärlds ordförande Mats Johansson skrev boken ”Kalla kriget 2.0” för tre år sedan kallade jag honom för ”en röst i öknen”. Tillsammans med få andra varnade Johansson för den politiska utvecklingen i Ryssland – inklusive en kraftfull militär upprustning. Men inte många lyssnade, ännu färre var beredda att omsätta eventuella insikter i praktisk politik.
Kanske fanns det rentav de som lite i smyg skrattade åt Johanssons gammalmoderata försvarsfantasier.
I dag är det ingen som skrattar. Efter Rysslands angrepp på Ukraina är ett nytt kallt krig inte längre en mörk farhåga, utan en storpolitisk realitet.
Samtidigt fortgår historien, mycket har hänt bara sedan Johanssons förra bok och det påtalade behovet av en ny. Fyndigt nog har författaren döpt den till ”Kalla kriget 2.1” (Timbro förlag) och med den passande underrubriken ”Onda imperiets återkomst”. Orden syftar på den dåvarande amerikanske presidenten Ronald Reagans varningar för Sovjetunionen – ondskans imperium – under det första kalla kriget.
I själva verket handlar emellertid halva boken om det som redan föregått, med långa sovjetiska tillbakablickar.
Det är sannolikt nödvändigt, för att se kontinuiteten. Jag hade rentav önskat mig fler blickar bakåt, till Tsarryssland.
En skillnad är dock att dåtidens Ryssland, sina brister till trots, i grund och botten var ett rättssamhälle – det vill säga att lagarna (ehuru orättvisa eller drakoniska) tillämpades på ett någorlunda förutsägbart sätt. Putins Ryssland påminner emellertid oroväckande mycket om Stalintiden. Ett rättsligt gungfly, med maximalt utrymme för statligt godtycke på alla nivåer.
Johansson levererar det ena otäcka exemplet efter det andra på allt från korruption till lönnmord och tystade medier. Det mesta har visserligen varit känt sedan länge – för den som vågat se bortom skygglapparna.
Men vad är att vänta? Det finns tecken som talar för vad man skulle kunna imperial overstretch, givet framför allt de ekonomiska förutsättningarna. Samtidigt har Putin makten i ett fast grepp, med en hittills lojal och lydig befolkning i sin hand. Dessutom är den putinska politiken på sätt och vis ärlig. Kreml genomför det som utlovats, förespeglats eller gått att misstänka i stort sedan ända sedan sekelskiftet.
Lite talar för någon fundamental omsvängning i relation till omvärlden. I den mån Ukrainakriget varit en rysk besvikelse beror det på oväntat segt ukrainskt motstånd snarare än den halvhjärtade västliga sanktionspolitiken. Enligt Johansson utgörs den ryska intressesfären i första hand av de före detta sovjetrepublikerna, vilka betraktas som en naturlig del av det gamla imperiet. Georgier och ukrainare har redan fått känna av detta – kommer turen till balterna? Och vad innebär det att den ryska upprustningen fortgår, medan svenska politiker slår sig för bröstet med en budgetförstärkning som i själva verket bara innebär hälften av vad ÖB begärde för att undvika en faktisk nedrustning?
Johanssons varningar har besannats, insikten finns numera i åtminstone någon utsträckning. Men ska det behövas ytterligare katastrofer innan dessa omsätts i politisk handling?