Ett par dagar efter Ikeamorden i Västerås skriver Dagens Nyheter ”Rädsla för attacker efter dubbelmordet” på sin framsida, med syftning på situationen vid asylboenden i Västmanland. Det är en ganska talande beskrivning av den mediala fokuseringen efter den brutala händelsen. En väl så vanlig reaktion tycks dock vara så lite uppmärksamhet som möjligt. Det avslöjar möjligen vånda efter ett drama som medier och politiskt etablissemang inte vet hur det ska hantera.
Två asylsökande från Eritrea har gripits på sannolika respektive skäliga misstankar för knivmorden på två Ikeabesökare i måndags. Offren var mor och son, vanliga svenskar från Skellefteå. Några kopplingar mellan förövare och offer finns veterligen inte, varför morden beskrivits som ett vansinnesdåd.
Var det också hatbrott? Nej, enligt det riksmediala nyhetsflödet tyder inget på det.
Fast var går gränsen?
Det är svårt att inte fundera på den mediala bevakningen och de politiska reaktionerna i den stund dramat i Västerås utspelats med omvända roller. Säg att två ”vita” svenskar gripits misstänkta för mordet på två asylsökande eritreaner. Det är knappast ens spekulativt att fråga sig om dådet hade kallats hatbrott, för självklart hade det blivit rubriksättningen – följt av en sannolikt långt mer omfattande nyhetsbevakning och ett flertal ledande politiker som lagom dundrande hade uttalat sig mot rasism och gett de drabbade brottsoffrens anhöriga sitt offentliga stöd.
Nu är det anmärkningsvärt tyst, åtminstone på politiskt håll. Det duger visserligen att fråga sig huruvida sedvanlig politisk omfamning egentligen innebär större tröst för någon, men symboliken ska inte underskattas.
Vän av ordning kan hävda att ovanstående resonemang är just det man finner i allt från diverse trådar i Flashback till främlingsfientliga hemsidor. Korrekt – och om man så vill är det också etablissemangets fel. Oförmågan att se hyckleriet i det egna ögat ger allt från invandringskritiker till nättroll och rena rasister fritt spelrum. Och när debatten flyttar under jorden kan den ta vilken väg som helst.
Det minsta man kan kräva är en konsekvent, saklig och aktiv journalistik. Nu verkar beröringsskräcken inför ämnets känslighet så stor att inte ens hantverket fungerar. På sociala medier har det till exempel förekommit uppgifter om att ett av brottsoffren halshuggits. Nu blev det upp till den enligt vissa SD närstående anyhetssajten Nyheter Idag att avslöja den myten – till råga på allt genom ett vanligt grävjobb som borde varit lika enkelt för vilka riksmedier som helst att genomföra.
Efter morden varnade polisens kommenderingschef Per Ågren för att dådet riskerade att utnyttjas av ”mörka krafter”. Helt rätt – och vems fel är det?