När det begav sig med rättegången mot hjärnorna bakom Pirate Bay, hade jag ett samtal med en (då) 14-årig anhörig. Enligt honom var hela frågan omöjlig att förstå, det som finns på nätet ska ju med självklarhet vara gratis, menade han. Det är ju ”out there”.
”Så du betalar 1500 kronor för ett par jeans men tycker det är dyrt att lägga 20 kronor för att få lyssna på en låt eller titta på en film precis hur många gånger du vill?”
”Ja men alltså, det går ju att känna på jeansen att de är värda nåt. Hur de sitter på och så. Man fattar ju liksom att någon har sytt dem på ett genomtänkt sätt.”
Ett ungt resonemang. Men talande.
Svensk Tidskrift introducerade nyligen en artikelserie kring synen på den intellektuella äganderätten. Ett viktigt initiativ i en marginaliserad fråga.
För entreprenörer eller konstnärer är det ofta idéer som är själva grunden för värdeskapandet. De kan omsättas till fysiska ting, kläs i ord eller ljud men kan också karakteriseras av sin beteckning, sitt varumärke. Att kunna säkra kontrollen över sådant kunskapskapital är avgörande för att kunna förvalta det. Den möjligheten är också ett incitament för att våga investera i att utveckla en ny teknisk lösning, ett läkemedel eller kanske ett konstprojekt.
Sommaren 2014 skrev artisten Taylor Swift en krönika i Huffington Post i anledning av att hon valde att stå utanför Spotify på grund av de dåliga ersättningarna. ”Musik är konst, konst är skört, och sköra saker är värdefulla” menade hon (fritt översatt). Ja. Immateriella ting är värdefulla och att respektera det där som inte går att ta på är (inte bara beträffande det rent personliga så som känslor och värderingar) behjärtansvärt.
Jag tror i och för sig att tjänster som Netflix, Spotify och nöjesplattformarnas plus-tjänster har gjort gott för synen på värdet av det som inte går att ta på. Om de ersättningar som i slutänden når skaparna bakom innehållet är nog för att de ska kunna göra ett bra jobb låter jag vara osagt. Men tröskeln för att betala också för det vi upplever, snarare än gör eller rör vid, passeras ändå.
Sen var en av den rödgröna regeringens första åtgärder inom kulturområdet att föreslå gratis inträde på museer. Rent fysiskt tillgängliggörande, kanske. Men frågan är om upplevelsen av det som görs tillgängligt blir densamma. Alla kan ta ett foto men det kan ta ett liv att förstå vad som krävs för att fånga en själ. Många kan knacka ihop 350 sidors text – få kan skriva något läsvärt.
Utvecklingen av nya sätt att tänka, ny teknik, nya kemiska processer, nya insikter och nya sätt att presentera dem får kosta – och därmed måste de också få vara intäktsgenererande. Sen tillkommer inte sällan svåra etiska dilemman, kanske framförallt inom läkemedelsindustrin. Risken för en svårsmält sned fördelning i vad som utvecklas och vem som kan ta del av det är påtaglig – där chanserna för världens minst utvecklade länder att komma ikapp kan hämmas.
Att betala för kunskap, upplevelser och andra immateriella ting borde vara en självklarhet. Därför måste respekten för äganderätten också till det immateriella säkras. Fler politiska initiativ på området behövs och att Svensk Tidskrift sätter ljuset på frågan är välkommet.
Den mediala bilden av i dag får ibland politiken att framstå som en flock valpar och en boll – alla springer på samma. I många frågor är den breda uppslutningen viktig, men akuta frågor kan givetvis inte tillåtas hämma utvecklingen inom andra – och Sverige har få ursäkter för att inte säkra en position som kunskapsintensivt, där utveckling och innovationer stimuleras. Det blir intressant att se vem som tar ledningen på att fånga den här bollen.