I Sverige råder uppfattningen, även bland många svenska politiker, att den grundläggande orsaken till den israelisk-palestinska konflikten är den israeliska ockupationen och bosättningarna. Det är ett antagande som inte tar hänsyn till de historiska och regionala omständigheterna.
Sanningen är att ockupationen började 1967 och bosättningarna ett tag efter det, medan konflikten och det palestinska våldet mot Israel och judar började flera decennier tidigare.
Israel har föreslagit eller godkänt förslag om att dela upp landet 1937, 1947, 1967, 2000, 2001 och 2008. Palestinierna har förkastat dem alla.
Om palestinierna till exempel hade accepterat FN:s delningsplan 1947 skulle de ha haft en egen stat. I stället förkastade palestinierna det och tillsammans med de omkringliggande arabiska nationerna attackerade de Israel med avsikt att döda alla judar.
1979 nedmonterade Israel dessutom alla sina bosättningar i Sinaiöknen, ett område som är större än Israel och fyllt med oljereserver, och gav området tillbaka till Egypten i utbyte mot fred. 2005 nedmonterade Israel även alla sina bosättningar på Gazaremsan och tömde Gaza på varenda israelisk medborgare och soldat. I gengäld fick vi inte fred utan ett område som styrs av en extremistisk islamisk terrorgrupp som endast har en avsikt – att förgöra den judiska staten och det judiska folket.
Den grundläggande orsaken till konflikten är därför inte ockupationen utan snarare det fundamentala hat som arabiska och islamistiska länder har mot att judar har sitt eget land, Israel.
Att beskriva den israelisk-palestinska konflikten så selektivt och bara utgå från 1967 och framåt visar en förenklad och ensidig verklighet som helt och hållet ignorerar konfliktens kärna och dess historia. Tyvärr är denna konflikt, ur ett palestinskt perspektiv, en religiös konflikt. Om palestinierna skulle ansett den vara en territoriell konflikt så skulle den säkert lätt ha lösts mycket tidigare. Frammarschen av extrem islamism och olika terroristorganisationer i Mellanöstern är ytterligare bevis för denna verklighet.
Utöver det hot som det utbredda religiösa hatet i den islamiska världen utgör mot Israel, utgör det också ett hot mot de många judiska samhällena runt om i världen.
Oavsett om judiska samhällen tar avstånd från vad Israel gör eller inte gör i Mellanöstern kan de inte undvika detta hat, eftersom hatet mot både Israel och judarna är så dominerande.
Mellanösternregionen kan ses som vaggan för extremistisk islamisk terrorism, men denna extremism blir bredare och bredare med ett större mål framför sig. Det målet finner man långt bortom Israel och judarna.
De slutliga och ultimata målen är västerländska, liberala och moderna samhällen. Även om det kanske inte ser ut som det, står Sverige och Israel tillsammans i denna kamp.
Den här kampen handlar om en fortsättning för liberala demokratier som värdesätter liv snarare än totalitär extremism som hyllar döden.
Den största skillnaden är att Israel är i de djupa vattnen, medan Europa och Sverige håller på att dras in i den grunda delen. Vi måste enas och kämpa för frihet, för religionsfrihet, yttrandefrihet, demokrati, mänskliga rättigheter, minoriteters rättigheter, och alla andra värderingar som Israel och Sverige har gemensamt.