Det är en strålande vacker februaridag när vi åker hem till Ulla, som trots sin höga ålder, bor kvar i flygelbyggnaden till Gusums herrgård där hon vuxit upp och spenderat större delen av sitt liv. Hon har ont i benen efter att ha drabbats av blodförgiftning, men är annars pigg och bjuder på kaffe och bullar i matsalen.

Ordförandeposten i Röda korset tog hon på sig 1967.

– Min mamma var ordförande i Röda korset och när hon gick bort fick jag överta rollen efter henne, säger Ulla.

Artikelbild

| Bevarade. Originalporträtten av Gusums bruks ägare från 1600-talet och framåt förstördes i branden. Men tursamt nog hade Ullas mamma sett till att göra miniatyrer av dem.

50 år på posten, det måste vara någon slags rekord?

– Det är inte så märkvärdigt. Det är inte jag som gör jobbet. Vi har mycket duktiga styrelsemedlemmar, säger hon bestämt och poängterar att föreningen får en bra ersättare.

Röda korset bedriver inte bara hjälpverksamhet och insamlingar utan också lokala aktiviteter. Hon berättar nöjt om de träffar för flyktingar som hålls varje vecka i Gusum.

– Det är mest kvinnor och barn som kommer. Vi pratar och lär dem svenska, dricker kaffe och leker. De tycker det är skönt att komma ut på något. Och samtidigt som de lär sig svenska så får de lära sig om det svenska samhället.

Artikelbild

| Avgår. När jag ringde till Röda korset centralt sa de: "Är du 98 år?" Då tänkte jag att det ser nog illa ut.

Varför blev det just Röda korset du engagerat dig i?

– De har fina regler. Det är människovänligt, man ska ta hand om varandra och hjälpa till när det behövs.

Artikelbild

| Hemma. Herrgårdsflygeln är fortfarande Ullas hem. "Jag klarar mig med hemtjänst. De är fantastiska, alltid trevliga och glada!"

Ulla har spenderat nästan hela sitt 98-åriga liv i Gusum och är del av Gusums bruks 300-åriga historia. Hon föddes i släkten Westerberg som sen början av 1700-talet har ägt bruket.

– Jag är äldst av fem flickor i familjen. Vi var med överallt när vi var små, vi var alltid i ladugården och stallet, berättar Ulla.

När du gick i Gusums skola, kände du dig annorlunda för att du var brukspatronens dotter?

– Inte alls. Vi lekte ju med barnen som kom från lantbruket. Fabriksarbetarnas barn tyckte inte att lantbrukarnas barn var så fint folk, men de var ju våra kompisar.

Efter några år fick barnen en guvernant, och senare skickades syskonen till flickskola i Norrköping. Där vantrivdes Ulla.

– Vi var från landet och de andra var stadsflickor och skulle gå på Drottninggatan. Som tur var upptäckte vi att det fanns ett ridhus i stan och där fick vi hjälpa till och rykta och vattna hästarna.

Efter några år i Stockholm vände hon åter till föräldrahemmet i Gusum. Vid en affärsmiddag arrangerad av fadern hade hon blivit presenterad för Lennart Torstensson som skulle visa sig bli hennes man och senare ta över Gusums bruk.

– Han var civilingenjör och arbetade här på bruket så vi gifte oss och flyttade hit.

Året var då 1944. Paret fick fyra barn och dagarna fylldes av plikter som tillhörde en disponentfru.

– De som var viktiga kunder blev alltid hembjudna på middag och fick sova över i gästrummen. Mina föräldrar hade gjort så och vi fortsatte med det, det var vad som förväntades.

Men livet har inte alltid varit lätt för Ulla. Ett hårt slag var när det uppdagades att maken var en av två som spekulerat och fifflat med företagets redovising, en skandal som rullades upp i samband med att Gusums bruk gick i konkurs 1988.

Hur hanterade du det?

– Det vill jag inte tänka på. Jag vet inte hur jag gjorde. Det var som att dra ner rullgardinen.

Det är tydligt att hon inte vill gå in mer på den saken. Sju år efter konkursen drabbades hon av nästa olycka, när herrgården brann ner 1995.

– Det var hemskt. Jag hade tvättat gardiner och stod på en stege för att sätta upp dem när jag plötsligt hör ett dån. Jag ser i andra änden av längan att det brinner i taket. Jag går ner från stegen, rusar till telefonen och ringer 112. Sen skulle jag hämta en kappa men då var det för sent. Jag och hunden fick springa ut ur huset.

I branden förstördes ett kulturarv från 1700-talets traditionella bruksmiljö, men det är fotona från när barnen var små som Ulla sörjer mest att hon miste. En bit brukshistoria finns dock kvar i de målningar av brukets alla ägare som finns bevarade som miniatyrer, tack vare att Ullas mamma lät trycka upp dem till alla syskonen. Ulla pekar på den äldsta anfadern, Maria Westerberg, som var delägare i början av 1700-talet och sägs ha styrt och ställt på bruket.

– Mina barn säger att så envis som jag är så har jag det efter henne!