Torsten Hagman är Norrköpings glömda hjälte
En hjälte? Eller en fegis som svek den svenska flaggans heder? Historien berättar oss att ingen svensk hade ett svårare och större beslut att fatta under andra världskriget än det Torsten Hagman från Norrköping tog vid Fär-öarnas kust i juni 1940. Torsten Hagman sa ja. Hade han sagt nej kunde Sverige ha dragits in i kriget - på tyskarnas sida.
Jagare, typ Puke och Psilander, som Sverige köpte av Italien.
Foto:
Sonen Gösta tog så småningom över rörelsen.
Torsten Hagman, den äldste sonen, valde däremot en militär karriär och när den klena svenska flottan skulle förstärkas med fyra jagare 1940, skickades han, som kommendörkapten, till Italien med en 600 man stor besättning under sig. Uppdraget var att slutföra köpet och frakta hem de fyra jagarna. Men det var ingen alldeles lätt eller ofarlig uppgift. Andra världskriget flammade upp och den svenska eskadern skulle segla från La Spezia i Italien till Göteborg via Lissabon, det neutrala Irland, Färöarna och Norge.
Satte sin heder på spel
Det blev också en dramatisk färd där Torsten Hagman tvingades ställa både den svenska neutraliteten och sin egen militära heder på spel.
Nu är det Torsten Hagmans sonson, Peter Weslien från Åby, som lyfter fram denna anmärkningsvärda men nära nog bortglömda episod.
- Det är inte många som känner till hela historien, säger Peter Weslien. Det dröjde också väldigt länge innan jag själv insåg hur stort det egentligen var. Min morfar pratade väldigt sällan om det. Men episoden har i alla fall lärt mig att man måste lära sig att tänka själv och låta sunda förnuftet bestämma
ibland.
- För mig var han en hjälte genom att vika undan och inte stå på sig till varje pris.
Den svenska regeringen hade fått försäkringar om en ohotad seglats från både tyskt och brittiskt håll inför avfärden i mitten av april 1940. De fyra nyinköpta jagarna Puke, Psilander, Romulus och Remus nådde också hela vägen till Färöarna utan komplikationer och den 19 juni angjorde den svenska styrkan hamn i Thorshavn för att fylla på de uttömda förråden av vatten och olja. Färöarna var ockuperade av engelsmännen och de engelska myndigheterna erbjöd Torsten Hagman, som själv förde befälet på Puke, och hans besättningar en ankarplats i Skaalefjorden. Situationen föreföll stabil inför den sista etappen österut.
Helvetet bröt löst
På natten bröt helvetet löst.
Ett förband med tre engelska jagare - betydligt större och mycket tyngre bestyckade än de svenska - anlände i mörkret till Skaalefjorden och tidigt på morgonen den 20 juni kom den brittiske eskaderchefen, amiral Caslon, ombord på Puke. Hans krav, som förmodligen hade sitt ursprung hos premiärminister Churchill, var glasklart; "överlämna jagarna till oss!". Engelsmännen hotade med att fartygen annars skulle sänkas.
Torsten Hagman, som inte fått med sig några instruktioner om hur han skulle hantera eventuella krislägen, hamnade i en rävsax. Den officiella svenska linjen var att neutraliteten skulle försvaras och att alla angrepp, från vilken sida som helst, skulle slås tillbaka. Men Hagman tilläts inte kontakta Stockholm och fick bara en timme på sig att fatta sitt beslut. I eskadern ingick också ett passagerarfartyg med civila svenskar ombord. Ett faktum Torsten Hagman var tvungen att ha med i sitt beslut.
Inga rätta svar
Han kunde egentligen bara göra fel.
Sa han nej skulle engelsmännen betrakta honom som en fiende.
Sa han ja skulle tyskarna förmodligen anklaga Sverige för att ha gått över till de allierade.
Sa han ja skulle han också offra sin svenska officersheder.
Det är som Herman Lindqvist skrev i Historien om Sverige: "Med undantag för Per Albin Hansson var det knappast någon annan svensk som under hela kriget hade ett svårare beslut att fatta".
Under kraftiga protester gav Torsten Hagman upp och överlämnade jagarna till engelsmännen. Han motiverade beslutet med att han inte ville dra in Sverige i kriget. Särskilt inte mot Storbritannien. Sverige protesterade vidare på hög diplomatisk nivå och den 25 juni lämnade engelsmännen tillbaka jagarna. Hagman och hans besättningar släpptes efter två veckors internering och kunde gå vidare mot Göteborg. Engelsmännen motiverade sitt tilltag med att de svenska jagarna annars troligen skulle ha fallit i tyskarnas händer under den sista delen av färden till Sverige.
Torsten Hagmans svårigheter var inte över i och med att han kom hem till Sverige. Hans beslut att överlämna jagarna mötte stark kritik, trots att hans insats sannolikt innebar att Sverige slapp bli indraget i kriget. Han frikändes i krigsrätt men hans militära karriär bromsades upp och militärledningen gjorde det klart för sina befäl att några liknande överlämnanden av svenska fartyg inte fick förekomma. Men Per-Albin Hansson hyllade Torsten Hagman och själv skrev han om sitt beslut:
Allt skulle gå rätt till
"Man får inte handla uppenbart dåraktigt för att rädda flaggans ära och krigsmaktens anseende. Genom strid hade jag inte kommit ett steg närmare lösandet av min uppgift: att föra hem fartyg och laster".
- Det har sagts att han ägnade resten av sitt liv åt att försöka återupprätta sin heder, säger Peter Weslien. Så har jag aldrig upplevt det. Han pratade inte mycket om det som hände. Även om det naturligtvis sved. Han var ju tänkt som chef för marinen. Men morfar var alltid mån om att allting skulle gå rätt till.
- Ibland är man en hjälte genom att vara "feg".
Torsten Hagman, Norrköpings bortglömda hjälte, föddes den 2 januari 1893 och dog den 5 november 1968.
Så jobbar vi med nyheter