Striden om Kungsgatan

Kungsgatan i Norrköping är ett lysande exempel på den moderna stadsplaneringens förändrade ideal. Gatan, som för bara trettio år sedan var en av stadens främsta affärs- och paradgator, breddades under 1970- och 80-talen och förvandlades till en själlös trafikled. Det innebar även att en välkänd stadsgata med kulturhistoriskt viktiga hus för alltid gick förlorad.
-Tänk om det om 20-30 år blir förbjudet med biltrafik i städerna - då står vi där med våra bilgator och kan aldrig få igen de vackra hus som offrades i processen, sade Maud Muda i publiken under en debatt om Kungsgatan i slutet av 1970-talet.
All den vetenskapliga grundlighet som breddningsbesluten vilade på tog ingen egentlig hänsyn till framtidens behov. Den baserades på en överdriven 60-talsoptimism som sent dröjde sig kvar hos planerare och politiker i Norrköping. När de vaknat upp och insett att idealen förändrats var allt redan för sent. De gamla husen var borta och trafikledstanken var på väg att dö.
Sedan gammalt fanns ett oavslutat projekt i Norrköping: staden saknade en promenad, den västra. Kungsgatan låg strategiskt till och hade fungerat som stadens viktigaste genomfartsgata från 1600-talet till mitten av 1900-talet.
Redan under 30-talet smiddes planer på att bredda gatan och förlägga biltrafiken hit. I generalplanen från 1942 var meningen att skapa en innerstadsring av trafikleder.

Från och med 1962 års generalplan förordades en fyrfilig gata. I takt med efterkrigstidens ökade privatbilism hade gatan förvandlats till ett avgasdike. Den allt stridare strömmen av bilar gjorde att trafiken delades upp i enkelriktade fåror längs Kungsgatan och Luntgatan. Där-emellan låg fem kvarter isolerade av trafiken och avgaser. Dessa kvarter med sina gamla 1800-talshus låg i vägen för det moderna Norrköping.
Här låg för Norrköpingsborna kända byggnader som baptistkyrkan Tabernaklet, Matteus pastorsexpedition och 1700-talsbyggnaden "Lasse Vävares hus". Kungsgatan blev under 1970-talet en krigsskådeplats mellan de som hade fått nog av rivningsvågens härjningar och de som satte trafikmiljö och ekonomi i första hand.
Bevararna företräddes av boende och affärs-ägare, men formerades främst i intresseföreningen Norrköpingskretsen av Riksförbundet för hembygdsvård och i den borgerliga oppositionen. I det andra lägret fanns kommunen, socialdemokraterna och fastighetsbolaget Lundbergs.
1974 beseglades till slut gatans öde när den framtida bredden fastslogs till 30 meter. Men enligt beslutet skulle breddningen inte ske inom en tidsperiod av 20 år.
Beslutet om en tjugoårig frid kom att innebära motsatsen. Fastighetsbolaget Lundbergs ägde flera kvarter längs gatan och fick äntligen besked om gatans framtida bredd. De kunde nu påbörja planer på rivning och nybyggnation i kvarteret Vinpipan.
Det tvingade kommunen att få till stånd nödvändiga ändringar av stadsplanen. Företrädarna för hembygdsvårdarna som ville bevara gatan i sin ursprungsform överklagade besluten till kommunen, länsstyrelsen och regeringen. I alla fallen fick de avslag eftersom de inte ägde mark i området och därmed inte ägde rätt att klaga.
Även riksantikvarieämbetet kontaktades i ärendet som remitterade det vidare till länsstyrelsen. I länsstyrelsens utredning yttrade sig länsantikvarien som konstaterade att byggnaderna inte hade tillräckligt antikvariskt värde. Det var samma skäl som kommunen själv hade angivit vid sitt avslag till hembygdsvårdarna.
I Rådhuset började oppositionen reagera och motionerade om ett återtagande av stadsplaneändringen. Oron för att staden skulle bli än mer förödd och dränerad på kulturhistoria var stor.

1978 kom att bli ett ödesår för gatan när även kvarteret Barken blev föremål för nybyggnadsplaner. Samma överklagningsprocedur genomfördes, en politikerdebatt arrangerades av hembygdsvårdarna, ungdomar ockuperade Matteus gamla pastorsexpedition och en namninsamling gjordes mot gatubreddningen.
Kommunen var obeveklig och regeringen gav den i slutändan rätt. Därigenom var den västra kvartersraden dömd till undergång.
Samtidigt ville Lundbergs förverkliga ett par projekt i kvarteren Norrtull och Gördeln på andra sidan gatan. Ingen anledning fanns att riva på den sidan för att förverkliga trafikplaneringen. Tvärtom ansågs det viktigt att husen skulle finnas kvar. Kommunen ville nu visa att de faktiskt lyssnade på medborgarnas röster och förbjöd därför Lundbergs att riva de två kvarteren.
Lundbergs bestämde sig för att överklaga kommunens beslut. Efter många turer gick ärendet upp i regeringen där det konstaterades att rivningsförbudet var olagligt. De gamla husen revs och ersattes av byggnader som bättre tillgodosåg Lundbergs krav på ekonomisk avkastning.
Fastighetsägarna har haft makten över stadens utformning. Kommunen har angivit målsättningen i sitt planeringsarbete och fastighetsägarna har sedan drivit på utvecklingen. I fallet med Kungsgatan snabbare och mer omfattande än kommunen tänkt sig.

1989 stod den nya Kungsgatan klar. Men den kom att enbart genomföras till hälften. Opinionen hade medfört att Bergsbron över Strömmen inte breddades och att gatans fortsatta breddning på andra sidan bron aldrig kom att genomföras. På ena sidan bron är därför gatan 30 meter bred och på den andra knappt hälften. Det blev därigenom aldrig den fyrfiliga trafikled som eftersträvades.
Under 80-talet omformulerades syftet med den nya Kungsgatan. Nu var det att skapa en trafikled och affärsgata i ett. Bredden som ursprungligen skulle medge fler filer, ökad trafikmängd och goda parkeringsmöjligheter sades nu ske av miljöskäl. Affärslivet skulle gynnas och längs gatan skulle uteserveringar öka trevnaden.
Men några år in på 90-talet hade trafikmängden ökat i en sådan omfattning att gränsvärdena för utsläpp överskreds.
Kungsgatans ställning som trafikled kom sedan också att ifrågasättas när Campus Norrköping etablerades. Den framstod som en gräns mellan universitetsbyggnaderna. Vägbanan började i stället smalnas av och Skvallertorget byggdes om. Gatan har i dagen utformning som tydligt visar krocken mellan två synsätt.
Varken kulturvårdare eller trafikplanerare vann striden om Kungsgatan. Gatan blev i stället en märklig kompromiss mellan två tiders tänkande. En kompromiss som rymmer underlag till fortsatta debatter, utredningar och ombyggnader.
Den gata som revs är den som bäst uppfyller dagens ideal. Om gatan hade fått den frist på 20 år som utlovades av kommunstyrelsen 1974, hade Norrköping varit en kulturskatt rikare.