Paris. Underbart för alla skönhetsälskare, men i synnerhet för konstnärer, tänker jag när vi tar oss från konstnärskvarteren i Montmartre till Lena Detterviks och Gudmar Olovsons ateljé nära Eiffeltornet.
Att få verka och arbeta i en stad som hyst så många storheter, och vars verk finns tillgängliga i en strid ström, kan väl inte vara annat än väldigt inspirerande? Författare och konstnärer i en lång rad. Pablo Picasso, Vincent van Gogh, Henri Matisse, François Boucher, Oscar Wilde . . . Lägg där till alla kompositörer. Från 1600-talet fram till första världskriget var detta platsen där alla konstnärer, musiker, poeter och andra artister samlades för att synas och höras.
I dag finns här några av de finaste romerska och medeltida monumenten och förstås nationalmuseet Louvren, Frankrikes praktmuseum, där den konstintresserade kan spendera dagar och veckor. Annars ger det stor tillfredsställelse att bara strosa omkring, känna historiens berömda vingslag och insupa atmosfären.
Vi välkomnas i ateljén och befinner oss plötsligt bland hundratals skulpturer, färdiga och halvfärdiga. Solen flödar in genom glastaken, doften av fuktig lera påminner om den mödosamma och tidskrävande processen från lerklump till färdig bronsstaty, och konstnärsparet bjuder på äkta champagne och solmogna jordgubbar. Vad annars?
Lena och Gudmar träffades för fyra år sedan och bor växelvis i Paris och Tourrettes sur Loup i Provence.
Hur såg ditt liv ut i Sverige?
– Efter olika utbildningar i konst, dekoration och marknadsföring, arbetade jag i ett av Antonia Ax:son Johnsons bolag. Inledningsvis som dekoratör, sedan som säljcoach, projektledare, utbildare och varuhuschef. Jag satt i moderåd, gjorde modevisningar och arbetade med förändringsarbete. Antonia Ax:son Johnson satsade mycket på kvinnligt ledarskap och utbildade kontinuerligt personalen. Det ledde till att jag själv utbildade personal på olika varuhus runt om i Sverige. Men jag var också under en tid säljledare på Åhléns och lärare på Ljunkans dekoratörsutbildning. Jag tyckte mycket om mitt arbete, men livet ville annorlunda.
Vad hände?
– Jag återvände till konsten, utbildade mig vidare i måleri och skulptur, och skaffade mig en ateljé i Linköping. Jag visade min konst på Dettervik Art Galleri, Galleri Sander och på andra platser. Då och då arbetade jag som lärare i måleri på Folkuniversitetet. Jag ritade hus, permanent- och fritidsboenden, både till min egen familj och andra. Och så gjorde jag inredningar.
Hur hamnade du i Frankrike?
– Min yngsta dotter flyttade till Nice och jag hälsade på. Besökte några gallerier och fick med tiden utställningar här och där. I Frankrike råder en annan atmosfär och ett annat intresse för skulptur än hemma. Det ena gav det andra och jag fick möjlighet att hyra en bostad i Tourrettes sur Loup.
Du kom i kontakt med Gudmar, som har beskrivits som "en av vår tids främsta artister inom den klassiska skulpturkonsten", närmast av en slump.
– Ja. Jag skulle hälsa på svenska ambassadören i Paris och fick sitta i ett väntrum där det fanns en enda bok att bläddra i, "Falsterbonäsets Open Air Museum". Den var så vacker och innehöll bilder på Gudmars fem skulpturer vid Höllvikens strand. Jag måste träffa denne man, tänkte jag.
Era skulpturer påminner om varandra. Människor, möten, känsla, innerlighet.
– Ja, flera av skulpturerna i boken påminde om mina egna skisser. Jag kände ett omedelbart släktskap.
Samma år arrangerade Svenska klubben i Paris en samlingsutställning där de båda svenskfödda skulptörerna medverkade. Lena hörde Gudmar berömma en skulptur, vände sig mot honom och sa "men den har ju jag gjort!".
Gudmar bjöd in Lena till sin ateljé i Paris, som Paris stad lät bygga åt honom för 30 år sedan, för att arbeta sida vid sida. Lena minns leende:
– Han tog min hand och sade högtidligt "tillsammans ska vi fortsätta den klassiska skulpturens bana".
Och på den vägen är det. De båda svenskfödda skulptörerna blev inte bara arbetskamrater, utan även ett par.
Paris är nyckeln till framgång, enligt Gudmar.
– Efter Konstakademien i Stockholm fick jag ett stipendium och kunde ta mig till Paris. Det ingick ett lån av en ateljé. Här träffade jag de stora klassiska skulptörerna och fick möjlighet att ställa ut. Frankrike är ett stort skulpturland och Europas kulturcentrum, vill jag hävda.
Gudmar har kunder i 15 länder och finns representerad i museer världen över. Han har gjort byster av kung Carl Gustaf, kronprinsessan Victoria och 150 till. Bland annat bronsporträttet av Ingrid Bergman i Fjällbacka hamn och porträttet av Carl Jan Granqvist, i trädgården vid gästgivargården i Grythyttan. Just nu arbetar han med en romantisk utställning där tolv av hans stora bronsskapelser ska ingå. Kärleksskulpturer i en “Jardin dʼAmour”, “Kärlekens trädgård”.
Hur vill du beskriva Lena som konstnär, Gudmar?
– Det handlar inte bara om att skulptera, utan om poesi. Lena är en poet i lera! Med intensitet och vilja för hon fram en sång! Skulpturer som talar till betraktaren. Utmaningen är att en skulptur ska stöda sig själv från alla sidor, ses från alla håll. Begåvningen har hon redan. Det jag kan ge henne är ett hantverksstöd.
Och hur vill du beskriva Gudmar, Lena?
– Gudmar är en stor förebild och min mästare. Hans skulpturer har en sådan innerlighet. Jag kan gå omkring här i ateljén och känna närvaron av de personer han avbildat. Jag utvecklas och lär mig varje dag.
I vintras deltog Lena vid ett stort evenemang då Svenska Handelskammaren celebrerade svensk entreprenörsanda. Hon har också blivit introducerad och medlem i den mycket betydande Fondation Taylor i Paris, vilket hon är stolt och hedrad över.
Vad händer härnäst?
– Nästa vernissage blir en utomhusutställning med mina bronser, i Tourrettes sur Loup. Nästa år planeras en utställning vid italienska västkusten. Däremellan vill jag skapa nya skulpturer. Vägen mellan lera och gjutning är en lång process. Jag har just fått reda på att mina litografier finns representerade på Bibliothèque nationale de France, i Paris. Väldigt roligt!
Framtiden ser ljus ut för Lena. Flytten till Frankrike och mötet med Gudmar har gett henne luft under vingarna.
– Min familj kommer alltid att vara det viktigaste i mitt liv, men därefter kommer definitivt konsten. Så länge jag kan skapa är jag lycklig.