I loungen på Sausage Tree Safari Camp serveras kaffe, te och ”rusk”, en slags hårda skorpor som måste blötas upp i kaffet. Våra barn, 10 och 13 år, bor i ett eget tält och är redan uppe, laddade med kamera och kikare. Halv sex hoppar vi upp i jeepen för vår första safaritur i naturreservatet Balule i Sydafrika .
CJ är guide och kör medan Jason sitter på det lilla sätet längst fram som spårare. Under de närmaste tre timmarna ska de visa oss så mycket djur som möjligt och berätta om allt vi ser. Förutom sina egna kunskaper om området har de hjälp av sina kollegor. Genom radiokommunikation med de andra bilarna som kör i reservatet får de tips om hur djuren rör sig. Vi behöver inte vänta särskilt länge förrän vi stöter på ett ungkarlsgäng med elefanter. När hannarna blir könsmogna lämnar de matriarkatet och söker sig till en äldre hanne, som lär dem hur man klarar sig – ett slags elefantskola. Elefanterna kommer väldigt nära under tiden vi betraktar dem – så nära att Jason diskret flyttar sig något i sin stol längst fram i jeepen. Det är annars grundregeln som måste följas i alla lägen – vad vi än gör, så ska vi sitta ner i bilen. Djuren är vana vid fordonen och den profil de bildar när alla sitter ner. Men om någon ställer sig upp och bryter profilen så kan det uppfattas som hotfullt.
Kamerorna smattrar medan vi ser på elefanterna som repar blad från träden och ett litet sus går genom gruppen när två av dem kramar varandra med snablarna. Det ser väldigt kärvänligt ut.
Efter en och en halv timme är det dags för fikapaus. Ett bord dukas upp med kaffe och te och mer av skorporna. Det är skönt att sträcka på benen, för skumpigt blir det att sitta i jeepen. Denna morgon stannar vi vid floden och ser flodhästar medan vi njuter av kaffet. Vi ser också några lejon på andra sidan floden.
De korsade den innan det kom regn och nu kan de inte komma tillbaka. När vi börjar köra igen hinner vi bara uppför en backe innan någon ropar ”lion!”. Det är två lejoninnor som ligger under en buske och spanar på oss – inte alls långt ifrån där vi nyss fikat! De studerar oss en stund innan de lojt reser sig och spatserar därifrån.
I Balule-reservatet är det kuperad terräng med buskar och träd, vilket gör att man inte ser så stora flockar av till exempel zebror som man kan se i Krugerparken eller i Kenya och Tanzania. Men vi ser både giraff och zebra och mängder av de smäckra antiloper som kallas impala.
Tillbaka på lodgen smakar det gudomligt med frukost. Vi sitter på en luftig terrass med utsikt över vattenhål och omgivande terräng. Det serveras yoghurt och färsk frukt, nybakat bröd eller muffins och hemgjort jordnötssmör. Jason går runt och tar upp beställningar på ägg, vill man ha stekt ägg, omelett eller kanske äggröra? Mätta går vi till våra tält för en tupplur.
Klockan halv fem är det dags att ge sig iväg igen. Solen trummar på, så keps och vattenflaska gäller. Vi ser elefanter och samma lejoninnor som på morgonen, men efter en stund förstår vi på radiokommunikationen och på att CJ ökar hastigheten att något är på gång.
Vi kör upp och ner för de skumpiga vägarna och till sist får vi höra att man har fått korn på en leopard! Eftersom leoparden är skygg och lever ensam kan den vara ganska svår att få syn på, så det är goda nyheter. Av hänsyn till djuren och för att vi som turister ska kunna komma så nära som möjligt är det uppgjort att bara två fordon i taget får komma intill. Vi är därför satta i kö och får vänta på vår tur.
Det blir ett antal nervösa minuter innan vi får klartecken men till vår stora lycka är leoparden kvar och vi njuter av synen av det oerhört vackra djuret. Många, många bilder blir det. Vi firar vår lycka med en paus och solnedgångsdrink, allt ifrån gin och tonic, öl och vin till läsk och vatten bjuds.
Detta är vår turkväll kan vi konstatera när vi börjar köra igen, vi får se en noshörningshona med sin unge. Enligt CJ är detta den första noshörningsunge som fötts i Balule på 200 år.
Tyvärr har jakten på dessa stora djur intensifierats, bara i Sydafrika dödades 1 000 noshörningar för sina horn under förra året. Det blir ett kort möte innan de försvinner i grönskan igen och det enda vi hinner ta kort på är en liten noshörningsrumpa.
Vi är hemma på lodgen igen vid kvart i nio och efter en snabb uppfräschning samlas vi vid baren i loungen för en drink före maten. Vår kock heter Orlando och lite blygt hälsar han oss välkomna och presenterar kvällens tre rätter. Efter maten sätter vi oss runt elden med ett glas av nationaldrycken Amarula och pratar en stund.
”Good morning!” Nästa morgon är det James, en av ägarna till Sausage Tree, som väcker oss. Det är han som ska köra, med Liam som spårare. När vi kommer upp till loungen är barnen redan där med varsin kopp roiboos-te. Småhuttriga hoppar vi upp i jeepen, det är fortfarandeganska svalt så det är skönt med en fleece-tröja. Upp och ner för backarna kör vi och plötsligt står de där – ett helt gäng med bufflar!
De stirrar bistert på oss innan de försvinner in bland buskarna. James bestämmer sig för att följa efter så att vi ska få fler fotomöjligheter. Visserligen är jeepen terränggående, men vi kan inte låta bli att skratta när vi fullkomligt plöjer oss fram bland buskar och träd. Liam försöker varna så mycket han kan för nedhängande trädgrenar men det gäller att se upp och ducka så gott det går. Efter en stunds manövrerande får vi en bra vinkel och kan ta kort på dessa enorma djur.
James säger att bufflar tittar på en som om man vore skyldig dem pengar. Nu har vi sett alla ”big five”, som inte alls har något med storlek att göra, utan är en beteckning för vilka djur som anses farligast att jaga till fots. Just bufflarna är det djur av dessa som dödar flest jägare.
Som tur är, är inte alla djur farliga. Väl hemma igen möts vi av familjens tre hundar: Mildred, Josefine och Charlie. De har blivit goda vänner med barnen och personalen skojar om att om man vill hitta barnen ska man leta efter hundarna och tvärtom. Särskilt lille Charlie vill bli klappad på magen – precis hela tiden!
Vilda djur i all ära, men nästa dag vill vi bli lite mer hands-on. Vi åker därför för att hälsa på flodhästen Jessica som är en riktig celebritet i dessa trakter, nära ett hundratal dokumentärer har gjorts om henne under årens lopp.
Hon hittades av Tonie och Shirley Joubert som nyfödd efter en översvämning år 2000. Då vägde hon 16 kg, nu är hon uppe på sina modiga 1 500 – och beräknas lägga på sig ytterligare 500 kg innan hon är fullvuxen!
Jessica hålls inte i fångenskap utan rör sig fritt i floden och umgås och äter med andra flodhästar, men sover varje natt på verandan och går in i köket för att tigga snacks om hon är extra hungrig. En hel hink med morötter står på menyn denna förmiddag och vi får noggranna instruktioner av Tonie hur vi ska gå till väga. Först ska vi klappa på nosen, sedan stoppa morotsbitarna mellan de enorma betarna i Jessicas stora gap.
Hjärtat klappar lite extra när det blir min tur men Jessica öppnar munnen så snällt. Barnen klarar också matningengalant och får ta om i flera omgångar, men när maken ska försöka ligger det plötsligt morötter över hela bryggan. Sedan får vi ge Jessica roiboos-te och passa på att pussa på hennes blöta nos. Lite ryggmassage blir det också innan vi är klara.
Det går säkert att ha många synpunkter på det etiska i det här arrangemanget, vi diskuterar dem med vår guide Richard när vi åker hemåt igen, men för oss som familj känns det som en unik möjlighet att få komma riktigt nära ett av de djur som vi hittills sett på avstånd i det vilda och som dessutom räknas som det djur i Afrika som dödar flest människor.
Totalt stannar vi fem nätter på Sausage Tree, och det känns sorgligt när det är dags att åka.
Personalen skojar med barnen om att kolla deras bagage så att de inte för-söker smuggla med sig någon av hundarna hem och efter kramar och kindpussande på sydafrikanskt maner säger vi hejdå, och hoppas av hela våra hjärtan att vi snart ska få komma tillbaka.