”Spaningscentral – grova brott” står det på skylten.

Motalabon Per-Åke Ekholm, som för dagen är klädd i säckiga jeans och blå skjorta, låser upp dörren och kliver in. Tre civilklädda poliser vänder blicken mot oss. De är i färd med att utreda det senaste mordet i Linköping – det på Slöjdgatan – och ser besvärade ut. I det här rummet är normalt sett inte journalister välkomna.

Per-Åke morsar på kollegorna, tar höger och efter ett par kliv är han inne i ett litet kyffe till kontorsrum. Stol och skrivbord. På väggen hänger en murrig tavla från 70-talet som skulle kunna vara inköpt på Hötorget för ett par tior. I rummet finns även en bokhylla med pärmar.

Artikelbild

Brottsplatsen. Kriminalkommissarie Per-Åke Ekholm har under sina 41 år som polis varit involverad i ett 20-tal mordutredningar.

– Den här pärmen innehåller namn på personer som är avlidna och som varit intressanta i utredningen. Och den här pärmen innehåller uppgifter om personer som vägrat att låta sig topsas.

Man skulle kunna tro att en polis som fått i uppgift att utreda det olösta dubbelmordet på Åsgatan för snart elva år sedan går omkring med en rejäl tyngd på axlarna. Men 63-årige kommissarie Ekholm är oväntat optimistisk om att det ska gå att identifiera mannen som mördade åttaårige Mohammed Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svensson.

– Det sägs vara den största utredningen i Sverige efter Palmemordet. Det är en utmaning som jag tycker är intressant. Jag tycker det måste lösas, säger han och spänner blicken i reportern.

Sedan säger han:

Artikelbild

Utredningsmaterialet. Per-Åke Ekholm har ingen möjlighet att läsa alla de tusentals förhör som har hållits i mordutredningen.

– Och jag tror att vi ligger nära lösningen.

Under årens lopp har hundratals poliser varit involverade i mordutredningen – och en rad namnkunniga utredare har vid det här laget hunnit gå i pension. I somras slutade kriminalinspektör Nils Ahlberg som i praktiken skött utredningen de senaste åren.

Artikelbild

På väg mot lösningen. Per-Åke Ekholm på Åsgatan i Linköping där två personer mördades den 19 oktober 2004.

Per-Åke Ekholm, som har arbetat som polis i 41 år och bland annat varit chef för kriminalavdelningen i Motala, hade så smått börjat fundera på att gå i förtida pension när han fick frågan om han ville ta över dubbelmordsutredningen.

– Jag korridorsnackade lite med Janne Staaf (kriminalkommissarie och hög polischef i Östergötland som formellt leder förundersökning) och han erbjöd mig att bli handläggare. Jag ställde som villkor att jag i så fall bara ska arbeta med den här utredningen.

Artikelbild

Åsgatan, på morgonen den 19 oktober 2004.

Jan Staaf säger själv om sitt val av utredare:

– Per-Åke är en av våra mest erfarna utredare. Det kan faktiskt vara en fördel att han inte tidigare arbetet i ärendet. Jag kan det på mina fem fingrar och jag bollar gärna idéer med någon som har fräscha ögon.

Artikelbild

Den som har hängt med i nyhetsrapporteringen de senaste åren vet att Per-Åke Ekholm är en polis som inte räds okonventionella metoder. I oktober 2005 försvann 44-åriga Maud Johansson spårlöst i Godegård, norr om Motala. Polisen drog snart slutsatsen att hon bragts om livet och misstankarna riktades mot en man i en hennes bekantskapskrets. Men så länge Maud Johanssons kropp var försvunnen räckte inte bevisningen.

Hösten 2010 inledde Motalapolisen i all hemlighet ett samarbete med Rikskriminalpolisen. Förklädda polisagenter övertygade den misstänkte om att kriminella ryssar var synnerligen angelägna om att Maud Johanssons kropp skulle hittas. Mördaren pekade ut gödselhögen där han gömt kroppen. Han dömdes senare till sju års fängelse. Per-Åke Ekholm ledde förundersökningen.

Artikelbild

– Dagen efter att vi hittat kroppen var jag kallad till ett möte i Norrköping. Jag fick syn på den dåvarande länspolismästaren Mats Löfving i cafeterian och gick fram till honom och berättade att vi hittat Maud. Det kändes bra.

När det gäller dubbelmordet på Åsgatan blir det knappast aktuellt att ta till några mer spektakulära arbetsmetoder. Det handlar snarare om ett tålmodigt nötande. Att Per-Åke Ekholm ändå ger uttryck för optimism har två mycket konkreta förklaringar: Polisen har säkrat gärningsmannens dna-profil och varje vecka får polisen in tips på potentiella gärningsmän som kan kontrolleras och topsas.

– Jag har ingen tidspress. Det är snart elva år sedan morden begicks och om jag gör det här metodiskt tror jag det blir bäst. Jag letar inte efter några genvägar eller skummar igenom materialet för att hitta den där uppgiften som någon kan ha missat.

Men känns det inte hopplöst med tanke på alla tid som har förflutet sedan brottet begicks?

– Nej, det tycker jag inte. I och med att mördaren inte är fast så finns han där ute. Det är bara att jaga på. Någonstans dyker han upp, det är jag fullständigt övertygad om.

Är du envis?

– Ja, jag är envis.

Vad gör du när du inte jobbar?

– Jag och min särbo, som är polis i Linköping, tycker om att resa. Och jag gillar att läsa.

Per-Åke Ekholm är deckarfantast och nämner favoritförfattare som Ed McBain, Michael Connelly och Jo Nesbø. Han nämner inte Leif GW Persson, kriminologen och författaren som utfärdat en miljon kronor i belöning till den som lämnar avgörande tips om dubbelmördaren.

– GW:s självbiografi tyckte jag väldigt mycket om. De tidiga deckarna är okej, men de senaste är lite tröga tycker jag.

Fotnot: Den 19 oktober infaller den elfte årsdagen av dubbelmordet.