När vi träffades i november såg det mörkt ut för Yahya Moazin och hans familj. Som tusentals andra syrier som tagit sig till Sverige har han väntat länge på att återförenas med sina familjemedlemmar. Men snårig byråkrati gör det ofta omöjligt för de anhöriga att göra en ansökan.

Yahya Moazin kom från Syrien till Sverige och Norrköping i oktober 2014. Då hade kriget pågått i tre år och han såg ingen annan utväg än att fly. Tillsammans med frun och de fem barnen lämnade han hemstaden Aleppo.

– Du går och lägger dig och vet inte om du någonsin vaknar igen. Barnen gråter. De är rädda för bomberna, de höga ljuden. Du ler och säger att allt är okej, men du är själv livrädd, säger han.

Artikelbild

| Yahya Moazin säger att han vet att han inte är ensam om sin situation. "Men alla kan inte göra sin röst hörd."

Familjen kom fram till att frun och de fem barnen skulle stanna hos släktingar i staden Hamah, där kriget inte är lika påtagligt. Yahya skulle göra den farliga resan ensam och familjen komma efter.

– Det var inget lätt beslut, men barnen är alla små. Vi vågade inte riskera deras liv på havet.

I februari 2016 beviljades Yahya permanent uppehållstillstånd med rätt till familjeåterförening. Det var innan de nya, striktare asyllagarna trädde i kraft. Enligt regelverket måste dock familjen personligen besöka en svensk ambassad för ett återföreningssamtal. Men de sju svenska beskickningar som handlägger syriska uppehållstillståndsärenden, Abu Dhabi, Amman, Ankara, Istanbul, Kairo, Khartoum och Riyadh, kräver ofta visum och är därmed svåra för syriska medborgare att ta sig till.

I juni 2016 ansökte Yahya om familjeåterförening och familjen fick en tid inbokad för återföreningssamtal på svenska ambassaden i Jordanien i oktober 2017.

Den långa väntetiden var nedslående, men för att inte låta de negativa tankarna ta över har han hållit sig aktiv. Han studerar, arbetar som elevassistent på Marieborg, dansar salsa, sjunger i kör, spelar basket, går på språkcaféer och mycket annat. Han har kommit att älska Norrköping och har fått många nya vänner.

– Jag måste ha fullt upp. Jag vill inte hinna tänka. Men det är svårt när jag kommer hem på kvällen och det är helt tyst. Jag är ensam. Ingen familj, ingen släkt.

När tiden för det efterlängtade samtalet äntligen var inne beviljades familjen inte visum till Jordanien. För att få möjlighet att resa in skulle familjen ha varit tvungen att betala en muta på 2 500 dollar. Pengar de saknar.

Yahya skrev till svenska ambassaden i Sudan för att få en ny tid. Tiden för ett nytt samtal sattes till augusti 2019 – det vill säga ytterligare två år fram i tiden.

– Det går inte. Jag har en ständig oro i kroppen. När som helst kan något hända dem. Jag måste få dem därifrån, sade han.

Så gott som varje dag talar han med sin familj via skype, men han känner hur avståndet till barnen växer.

– En dag när vi pratade frågade min dotter om jag hatade dem, eftersom jag lämnat dem. Om du älskar oss kommer du hit nu, sa hon. Det gjorde så ont.

Att vänta i ytterligare två år blev ohållbart. Yahya kontaktade därför svenska ambassaden i Jordanien på nytt och familjen fick en ny samtalstid. Och den här gången fick familjen visum. Sedan gick allt snabbt. Måndagen före jul var familjen på återföreningssamtal på ambassaden i Amman. Och bara några dagar senare kom det positiva beskedet. Familjen får permanent uppehållstillstånd i Sverige.

– Nu är jag jätteglad, säger Yahya Moazin när vi träffas igen dagarna efter jul. När jag såg kuvertet från Migrationsverket trodde jag först att de bara ville ha mer papper. I stället stod det att min familj får uppehållstillstånd i Sverige.

Yahya säger att han förstår att det är stor belastning på ambassaderna och myndigheterna vilket såklart leder till långa väntetider. Men det är svårt att vänta i flera år. Han har känt sig maktlös, "som en droppe i det stora havet. Ett könummer istället för en människa av kött och blod."

– Jag tycker att Sverige borde kunna hitta andra lösningar, kanske öppna en ambassad för syrier i Libanon, dit det är lättare att ta sig. Eller ha samtalen via skype. Det är många som är i samma situation som jag och som väntar på att få återförenas med sina familjer.

När hans egen familj kommer till Sverige vet han inte. Det kan ta allt från några veckor till ett halvår. Men till dess måste han hitta en lägenhet för sin stora familj.

– Hjälp mig, säger han, jag vill bo kvar i Norrköping. Här har jag jobb och vänner. Och jag är säker på att min familj också kommer att trivas här.