Hon kommer från Somalia men könsstympningen utfördes i Etiopien året innan hennes familj flydde till Sverige. De hade hyrt ett hus där flera familjer bodde i väntan på att få könsstympa sina döttrar. Khadra Seerar som då var sju år var där tillsammans med sin mamma och lillasyster. Hon såg fram emot att bli vuxen och visste att hon skulle genomgå någon form av ritual.
- Man var som programmerad att det skulle ske. Man visste att man skulle bli stympad, det var inget negativt eller som skrämde då, berättar Khadra.
Men när det väl utfördes blev det en chock. Flera vuxna höll i henne och kvinnan som utförde könsstympningen tog bort mer än hon skulle.
- Mamma ville bara att det skulle blöda lite, så det mer blev en symbolisk handling.
För tillfället är hon mammaledig från jobbet som förskollärare. NT träffar henne i radhuset i en förort till Stockholm. Göteborgsdialekten avslöjar dock att hon vuxit upp på västkusten. Hon flyttade till Stockholm 2005 med sin äldsta son för att lära sig att klara sig själv, något som hon behövde efter att ha växt upp i en familj där släktingar har starka viljor om hur man ska leva och vad som ska hända med barnen. I Stockholm träffade hon sin svenska man som hon nu har två gemensamma barn med. I famnen ligger makarnas en vecka gamla dotter och snusar tryggt.
- Den här flickan kommer vara den första i vår släkt som inte är könsstympad, säger hon och tittar ömt på sin dotter.
Förlossningen gick bra, precis som de två andra gångerna – hon tycker att hon haft tur trots det hon varit med om.
- Jag blev inte ihopsydd. Alla kvinnor i min släkt är könsstympade på det sätt så man tar bort allt.
För de flesta flickor blir könsstympningen en traumatisk upplevelse. Inledningsvis firas den stora händelsen med fest och för en gång skull är barnen i fokus.
Men hur själva ingreppet görs är det ingen som berättar. Så när släktingar och anhöriga som varit barnets trygghet plötsligt med gemensamma krafter tvångshåller barnet samtidigt som någon utomstående börjar skära eller klippa i underlivet blir chocken total. Så blev det även för Khadra. Men de värsta minnena är förträngda.
- Smärtan var nog för bedrövlig för att minnas. Men när jag skulle föda barn upptäckte jag att den där känslan sitter kvar. Jag var rädd att sära på benen och bli undersökt.
Andra saker minns hon tydligare, bland annat att flera flickor i grannskapet var där samtidigt. En och samma kvinna skulle könsstympa allihop.
- Efter att de var klara med mig och min syrra så gick de vidare till rummet bredvid. Och där genomförde de den typen när de tar bort allt och syr ihop. Men en flicka låg inte rätt efteråt och fick genomgå samma sak om och om igen. Och hennes skrik kommer jag ihåg mer än mitt eget. Det var hemskt.
Bland många afrikanska kvinnor är det tabu att prata om könsstympning och sina underliv. Men Khadra tycker det är viktigare att bryta traditionen och för att lyckas med det måste man prata om det. Insikten att hon själv var könsstympad kom först när hon gick i högstadiet i Göteborgstrakten. De andra tjejerna i skolan hade börjat snacka om killar och sex. Men när de pratade om klitoris förstod inte Khadra vad de menade.
- Jag förstod inte vad klitoris var och jag blev väldigt nyfiken. Till slut gick jag till Ungdomsmottagningen och ville veta allt. Jag visste att de gjort nåt på mig, men inte vad. Jag ville veta hur man brukar se ut, hur jag såg ut och vad man hade gjort.
När hon insåg att man skurit i hennes underliv kände hon en besvikelse. Hennes inre blygdläppar var borttagna och hon konfronterade sin mamma och frågade varför hon hade utsatt sina döttrar för det.
- Okunskap, svarade min mamma. Hade hon haft den kunskap hon fått i dag så hade hon inte gjort det, berättar Khadra.
Khadra säger å ena sidan att hon hade tur som inte blev ihopsydd, men förkastar ändå alla former av könsstympning.
- Det finns inga former som är mildare. De är lika hemska. Barnet har rätt till sin kropp. Man föds med sina kroppsdelar av någon anledning och de ska man ha kvar. Det finns ingen anledning att begå övergrepp.
I Sverige är könsstympning förbjudet, men Khadra berättar om flera fall som hon känner till där barnen förts tillbaka till hemlandet för att könsstympas. Ofta under sommarlovet. Hon har svårt att förstå att kvinnor som själva blivit stympade utsätter sina barn för det. Och framför allt i ett land som Sverige där man har ett val att avstå.
- För mig är det ofattbart, men trycket vad alla andra ska tycka och tro är starkt. Vem ska gifta sig med det här barnet? Det är en investering i barnet.
I Somalia är 98 procent av kvinnorna könsstympade. Stympningen utförs för att ”rena” kvinnor och en kvinna som inte är omskuren anses inte vara attraktiv att gifta sig med. Oftast handlar det om att kontrollera kvinnans sexualitet. En kvinna som har kvar sin klitoris anses vulgär och man tror att hon inte kommer kunna kontrollera sin sexualitet. En omskuren kvinna är också ett kvitto på oskuld. Därför är trycket hårt på föräldrarna att göra detta på sina döttrar.
Khadra önskar att personer i Sverige som jobbar nära barnen, som skolsköterskor, lärare och kuratorer, informerar om könsstympning.
- Det kanske kan bli ett naturligt inslag i sex och samlevnad. Det fanns ingen som berättade om det här eller signalerade var jag kunde vända mig. Och alla kanske inte är som jag som tar reda på saker själv.
Hon tror även att det är viktigt att pojkar informeras om vad det här gör för skada på flickor. Hon har själv berättat om sin stympning för sin äldsta son som i dag är 13 år.
- Vi såg filmen ”En blomma i Afrikas öken” och efteråt berättade jag att även jag var könsstympad. Han blev jätteledsen och grät. Vi pratade mycket om det och varför det görs i vissa länder.
Hon tror att det kommer ta tid innan värderingarna ändras.
- De ändras inte bara för att man byter miljö. Jag har försökt få fler somaliska tjejer att yttra sig men de vill inte för familjens skull.
Hon tycker det är bra att Sverige har en lag mot könsstympning.
- Det räddar alltid någon, men jag vet att det förekommer ändå. En del har flyttat till England för att det är lättare att göra det där.
Hon berättar om flera väninnor som blivit könsstympade. En av dem har stora problem med att kissa och tvätta sig. Men hon vågar trots problemen inte öppna upp sitt underliv med operation. Allt för att behaga en framtida man. Hon oroas av vad en framtida man ska tycka.
Khadra har återvänt till Somalia en gång med sin äldste son. Hon ville hinna träffa sin mormor innan hon dog. Hennes mormor lever fortfarande men Khadra känner ingen längtan att åka ännu en gång.
- Mitt liv är här, och om jag skulle åka tillbaka så tror jag inte släktingarna skulle våga kräva att min dotter skulle stympas, jag är nog för västerländsk för det. Men jag kan ha fel.