- Vi vet inte vad som händer bakom stängda dörrar. Men i ett så öppet land som Sverige kan könsstympning bli det enda sättet för föräldrar att kontrollera flickorna, säger Anissa Mohammed Hassan.
Ingen vet hur vanligt det är att flickor i Sverige könsstympas. Enligt Socialstyrelsen så är risken stor att många flickor fortfarande utsätts för det, trots att det är förbjudet och strider mot de mänskliga rättigheterna. Risken ökar under sommaren när familjer åker tillbaka till sina hemländer på semester.
- Lagen skrämmer inte eftersom ingen kontrollerar barnen, säger Anissa Mohammed Hassan, samhällsinformatör i Östergötland.
Mörkertalet är stort. Det finns ingen statistik som vittnar om hur vanligt det är. Men Anissa är övertygad om att många flickor utsätts och lider i det tysta. Ingen frågar, ingen undersöker och ingen hjälper.
- Det måste bli en hälsofråga i skolhälsovården. Och även tas upp i undervisningen. Så länge det är tyst fortsätter det vara tabu vilket är jättefarligt. Då får inte barnen hjälp.
Anissa vill att skolan inför en obligatorisk kontroll av små flickor. Att skolsköterskor undersöker dem precis som de gör med pojkar i sjuårsåldern då testiklarna kontrolleras.
- Det borde vara lika naturligt som att kolla syn och hörsel, säger Anissa.
Vanligtvis jobbar hon som studievägledare inom skolan Kisa. Men för tillfället är hon projektanställd av Länsstyrelsen Östergötland och ska hjälpa till att vägleda skolsköterskor, kuratorer, bvc-sköterskor, lärare med flera hur de kan upptäcka flickor som riskerar att könsstympas. Och hur de kan hjälpa flickor som redan blivit utsatta.
- Många har inte någon aning om hur de ska jobba med frågan.
På andra håll kanske man ställer frågan, men står handfallen när man fått svaret. Vid intervjuer av nyanlända kan det ibland komma fram att flickor har könsstympats innan de kom till Sverige. Trots att det kanske har utförts bara några månader tidigare är det ingen som kontrollerar hur såret läker på flickan. Och är hon dessutom ihopsydd så lär hon få stora komplikationer.
- De här barnen har jättestora problem. De kan inte kissa normalt och får infektioner. Det droppar bara lite, lite och mensen kommer inte ut. När de här flickorna inte kan sitta still på lektionerna i skolan är det lätt att anta att de inte är intresserade eller är okoncentrerade. Men de har ont. Och de kan inte vara med på gymnastiken eftersom det stramar så i underlivet. Men ingen förstår.
Anissa är envis och har en stark drivkraft att förändra. Hon vill att könsstympning ska upphöra helt – i alla former. Hon blev själv drabbad som barn och utsattes för den svåraste graden av könsstympning där de skar bort klitoris, inre blygdläppar och sedan sydde ihop allt så bara ett litet, litet hål var kvar. Varje gång minnena dyker upp så vrider hon sig, för händerna mot ansiktet och grimaserar.
- Det är tortyr, en barbarisk misshandel av små barn. Det brann som eld i underlivet efteråt. Man får ligga med bundna ben en vecka. Jag fick ligga och kissa lång tid efteråt. Det var hemskt. Och ingen berättar om att det gör ont. Alla vuxna bara berättar om de bra sakerna, att man ska bli vuxen och få göra sådant som inte barn får. Det är fest och man får presenter. Och så chocken efteråt.
- En kusins dotter förblödde och dog sex år gammal i samband med könsstympningsceremonin i Somalia. Då insåg jag att det var fel.
Men tankarna höll hon för sig själv. Och sin man. Honom kände hon ett förtroende för och när deras första dotter skulle födas i Somalia blev Anissa öppnad av en barnmorska. Makarna fick en dotter och Anissa gjorde sedan allt för att förhala könsstympningen. Men släktingarna och framför allt kvinnorna propsade och tjatade.
- Man vågar inte säga något högt. Det finns ingen individualism. Det är andra, gruppen och klanen, som bestämmer allt.
När hon 2007 kom till Sverige blev hon lättad. De hade lyckats undvika könsstympningen. De kom till ett land där män, kvinnor och barn ska ha samma rättigheter.
Därför blev hon förskräckt den där dagen i lekparken när hon stötte ihop med några andra somaliska kvinnor som hade bott längre i Sverige.
- De frågade om min dotter var könsstympad. Jag log och sa stolt att hon inte var det. Då rådde dem mig att spara pengar så jag kunde åka utomlands och könsstympa min dotter. En av dem ville att jag skulle göra det samtidigt som hennes dotter. Jag blev helt chockad. Och jätterädd.
Anissas dotter var då tre år och hon blev orolig över att inte kunna skydda dottern i Sverige. Då insåg hon att hon måste försöka få sina landsmän att tänka om. Och få kunskap. I skolan där hon jobbade som studievägledare började hon föra statistik på hur många barn under 12 år som var könsstympade. Alla var det. Hennes frågor spred sig snabbt bland föräldrarna. Hon hade brutit heligt tabu och då började hoten komma. Både muntliga och fysiska. Hon skulle dödas om hon inte slutade.
- Kvinnor ringde, när ingen hörde, och sa att jag gjorde ett bra jobb och då fick jag ny kraft att fortsätta. Och så fick jag jättefint stöd av mina chefer och kollegor på skolan.
2011 blev hon samhällsinformatör och hade i uppdrag att informera nyanlända om sådant som rör samhället. Då passade hon även på att prata om könsstympningens konsekvenser och att det är förbjudet i Sverige.
- Det blir ofta tyst och man kan känna irritationen i luften, några lämnar salen. Det är svårt att informera när kvinnor och män är samlade samtidigt.
Men just att nå fram till pojkar och män är jätteviktigt, enligt Anissa. Pojkar förstår inte vilka hälsorisker könsstympning innebär för flickor. Eller vad som faktiskt görs. Hon brukar också berätta historien bakom den faraoniska metoden att könsstympa, den svåraste och allvarligaste formen. Att det var av rädsla för att söner skulle födas och överta makten i Egypten som kvinnor syddes ihop.
- Det var för att förhindra att kvinnor skulle kunna föda barn som man könsstympade dem. I dag tror många att man inte kan bli gravid och få barn om man inte stympas. Men det är precis tvärtom. Det är sjukt att det kunnat fortsätta så länge.
Hon är optimist och tror på framtiden. Genom att jobba på många fronter, i skola, sjukvård, socialtjänst och liknande kan lagen göra sig påmind och avskräcka fler om de inser att deras barn kontrolleras av myndigheter. Men vuxna måste sluta tänka i banor som att man inte ska lägga sig i för att det handlar om folk från olika kulturer.
- Olika kulturer kan man ha, men när det handlar om barn ska de ha samma rättigheter. Där ska det vara lika. Om alla myndigheter fattar beslut för barns bästa, då kan vi lyckas.