Under 127 år hade Norrköping en korrektions- och straffanstalt för kvinnor på Dragsområdet. Det som i dag är fängelsets huvudbyggnad uppfördes 1790 som ett av landets tre kronospinnhus för kvinnor.
– Det tillkom ju i en brytningstid mellan det förindustriella och det industriella samhället. Kvinnorna fick jobba med textilnäringen, som var lågt mekaniserad vid den här tiden. Mycket av arbetet gjordes för hand. Troligen arbetade de mest med spinning eftersom det var lätt att lära sig, säger Björn Horgby, historiker som skrivit mycket om Norrköping, bland annat om fängelset.
Till en början sattes lösdrivare och prostituerade här.
Horder av människor hade dragit sig in till städerna i hopp om försörjning efter det laga skiftet på 1800-talet. Egendomslösa på landsbygden kunde då inte längre försörja sig när djuren inte tilläts beta på allmän mark.
– Man byggde korrektionsanstalterna för att kunna husera trasproletariatet i städerna. Det var ju också ett uttryck för borgerskapets moraliska panik. Det är lätt att se likheter med tiggarna från Bulgarien och Rumänien som kommer till våra städer i dag, säger Katarina Kallings, chef för fängelsemuseet i Gävle.
Från 1849 placerades alla landets livstidsdömda kvinnor på anstalten i Norrköping.
– Kvinnor som begick brott ansågs ha passerat så många fler moraliska spärrar än män och dömdes därför hårdare. De här kvinnorna var så fallna som de kunde bli och hade det generellt sett också sämre på fängelserna än männen, säger Katarina Kallings.
Troligen sattes småtjuvar och prostituerade i samma sov- och arbetssalar som barnamörderskor, mordbrännerskor och giftblanderskor.
10 års straffarbete
I fångrullorna som finns bevarade på Länsarkivet i Vadstena och som digitaliserats i en databas på Linköpings universitet, finns information om alla de kvinnor som avtjänade sina straff i Norrköping.
Här finns 244 poster som rör barnamord.
År 1866 dömdes den 22-åriga Carolina Nilsdotter från Östra Eneby för att hon satt ut sitt eget barn som sedan dog. Påföljden blev 10 års straffarbete.
En annan kvinna som dömdes för barnamord var Christina Catharina Ringdahl från Ringarum, bosatt i Norrköping. Hon var fabriksarbeterska och dömdes redan år 1836 då hon var 30 år gammal till två års straffarbete. ”För fosters läggande å lönn” lyder brottsrubriceringen.
– Det handlar ju om den sexuella moralen under den här tiden. Och det var svårt för ensamstående kvinnor att försörja sig. Förmodligen begicks barnamorden av vanliga kvinnor som hamnade i olyckliga omständigheter, säger Björn Horgby.
– När männen som gjort dem gravida svek och de visste att de skulle dra in skammen i huset så att släkt och vänner drog sig undan – det var då de tog det här beslutet att bära sitt barn i lönn och sedan döda det direkt vid födseln, säger Katarina Kallings, som drar paralleller med det vi kallar hederskultur i dag.
Förgiftade maken
Ibland kvävdes barnen i sina lindor, ibland sattes de ut och dog.
– Ofta förblödde de genom att man inte förband navelsträngen på dem, förklarar hon.
Något som försvårade omständigheterna ytterligare var att folktron fortfarande var stark under den här tiden.
– Kvinnorna visste att om de födde barn som de tog kål på, så blev barnen mylingar. Det var odöpta barn som gick igen. Det här var en östgötsk och småländsk föreställning som mig veterligen inte fanns på annat håll. Det gjorde det ju ännu värre för kvinnorna och säger något om hur desperata de var, säger Björn Horgby.
I fångrullorna förekommer också en del mord och mordförsök med gift.
År 1818 dömdes en Anna Pehrsdotter från Regna socken för ”giftblandning i smör i afsigt att förgöra soldathustrun Anna Stina Larsdotter”.
Hon var 42 år gammal när hon fick sitt straff. I fångrullan beskrivs hennes signalement. ”Ansikte ljust och långlagt med en vårta på högra sidan invid näsan”, står det bland annat att läsa.
En annan giftblanderska var Anna Catharina Nilsdotter från Gryts socken. Hon dömdes år 1849 vid 38 års ålder till livstids straffarbete sedan hon tagit livet av sin man med hjälp av gift.
"Egna drottningadömen"
Livet i fängelset var sannolikt mycket hårt reglerat, med fasta tider och många timmars hårt arbete.
Men livet utanför murarna var också hårt, och många svalt.
– Det var förmodligen bättre i fängelset ekonomiskt sett. Många hade kanske valet mellan friheten eller att vara hungriga, säger Horgby.
Stämningen i fängelset var troligen också väldigt hård.
– Det är klart att kvinnorna intrigerade mot varandra och försökte skapa sina egna drottningadömen. De var ju livdstidsdömda och hade väl ingenting att förlora. Det förekom också mycket superi, säger Katarina Kallings.
En av många som begick förseelser inne i fängelset var Klara Sofia Adolfsdotter från Gistad socken i Östergötland. Hon straffades år 1839, 36 år gammal för trots och näsvishet emot bevakning, för gräl och oordning i arbetssal och för ”utspridande af squaller och osedligt tal bland fångpersonalen hvarigenom våldsamhet uppkommit”.
Det fanns också barn på anstalten – barn som antingen fått följa med sina dömda mödrar, eller som fötts där.
– Det är klart att mödrar älskade sina barn då som nu. Men barn ansågs inte ha samma värde som i dag och man hade nog ingen större pardon med barnen i fängelset. Alternativet var att utackordera barnen men det kostade samhället pengar det också, säger Björn Horgby.
Hittat skelett
I dagarna ska det gamla fängelseområdet undersökas av arkeologer inför planerna på bostadsbyggande.
Vid tidigare undersökningar på 70-talet lär man ha hittat skelett - kanske från någon av de kvinnor eller barn som levde här.
Många anstalter hade egna kyrkogårdar förr.
– När fångar dog på anstalter i Stockholm eller Uppsala skänktes kropparna till läkarvetenskapen. Men när fångar dog i Norrköping blev de troligen begravda på fängelsegården om ingen anhörig gjorde anspråk på kroppen. Det är mycket troligt, säger Katarina Kallings.