Hon är själv könsstympad precis som de allra flesta flickor blir i Somalia. Det var något självklart och ett steg in vuxenvärlden. Men som många av de andra, drabbade personer som NT pratat med, berättar hon om hur chockad hon blev när det utfördes. Och att ingen hade förvarnat om smärtan.
– Jag trodde man skulle få respekt... Andra tjejer sa att jag inte var någon riktig tjej och att jag var liten. Men jag bara grät och grät, ingen talade om att det skulle göra så ont, säger Habiba till NT.
Vi träffar Habiba på Komvux i Norrköping, där hon jobbar som elevassistent. Hon berättar att könsstympning är ett tabuämne bland många av hennes landskvinnor. Men själv vill hon prata för att förändra.
Trots sina egna hemska minnen så var det inte förrän hon såg kvinnor som skulle föda barn som hon började tänka på hur fel det egentligen måste vara. Hon minns tydligt när hon gjorde praktik på en förlossning i Somalia. Den vietnamesiska barnmorskan som var hennes handledare uppmanade henne och hennes kurskamrater att titta på när en ihopsydd kvinna skulle föda barn.
– Vi ville inte titta men hon sa att vi måste se med egna ögon. Man måste klippa upp kvinnan annars kan inte barnet komma ut. Det var jättesvårt för mig att inse hur svårt könsstympningen drabbar kvinnor.
Habiba och hennes kurskompisar blev rädda för det de såg.
– Vi var sju tjejer som praktiserade och en sa att de inte ville gifta sig, en annan att de inte skulle föda barn.
I dag har Habiba har tre barn i åldern 4–13 år. De två äldsta är pojkar och är födda i Somalia och den yngsta, dottern, är född i Sverige. Samtliga har förlösts med kejsarsnitt. Habiba skulle aldrig låta könsstympa sin dotter. Hon är tacksam över att Sverige har en lag mot könsstympning och tror att de flesta somalier är rädda för att få fängelse och därför inte vågar åka tillbaka till hemlandet och göra det där.
– Det är många som lämnat Somalia för att de var rädda för att deras flickor skulle bli könsstympade.
Samtidigt finns det många som redan har drabbats och många av dem finns i Norrköping, berättar Habiba.
– De här kvinnorna behöver mycket stöd och hjälp. Men man får inte prata om det här hur som helst, det är tabu. Men om man går till dom så tror jag att de berättar mycket om man frågar.