Lika länge som Campus Norrköping funnits har Magnus Dahlstedt intervjuat människor i förorten om utanförskap och framtiden. Han ser en deprimerande samhällsutveckling, där de strukturella förklaringarna till problemen i förorterna har ersatts av en individualisering av problemen. Istället för att prata om att det saknas fritidsgårdar, om arbetslöshet och ojämlikhet som tidigare söker många idag orsakerna hos enskilda individer och deras uppväxtförhållanden.
– De får ensamma skulden för situationen, säger han.
Han har i 20 år återkommit till "orten", där han träffat Isak. Första gången var 1998 och då talade Isak om hur det var att ha en annan hudfärg. Att det var hudfärgen som ledde till utanförskap.
2006 kom Magnus Dahlstedt tillbaka. Det var i efterdyningarna av upploppen i Paris, då förorterna brann. Då började man debattera att det fanns risk för att samma sak skulle hända i Sverige.
Sedan dess har det börjat brinna bilar i Sverige. Inte bara i förorterna till Sveriges tre största städer, utan också i medelstora städer som Norrköping.
Magnus Dahlstedt anser att orsakerna till bilbränderna och stenkastningen mot blåljuspersonal inte ska sökas hos de enskilda individerna, utan i strukturella förklaringar om ojämlikhet.
– Det har skett en betydande scenförändring sedan slutet av 1990-talet. Men vi måste börja prata om ojämlikhetens problem, inte om att skulden ligger hos i individerna i ett område.
Han tror inte att ungdomarna, som nästan tycker att det är pinsamt att berätta att de bor i förorterna, kommer att sluta bränna bilar om man inte får bort VI- och DOM-tänkandet.
– Vi behöver blocköverskridande överenskommelser för att välfärdstaten ska återuppstå, säger han.
Magnus Dahlstedt har hittills inte sett så många lyckade satsningar för att få bukt med problemen med ojämlikhet i förorterna, men tycker Malmökommissionen där bland andra politiker, lokala krafter och forskare mötts är en bra genomlysning som kan leda till vettiga, långsiktiga insatser.