Från tvillingbesked till bebismys

3 oktober 2013

Viktoria Rydberg tyckte att hon skymtade något på skärmen, men var inte helt säker på att hon såg rätt. Läkaren tog tid på sig och tittade noga innan han meddelade att hon inte hade ett foster i magen utan två, och att båda levde.

– Jag kommer inte ihåg vad jag sa, bara att jag torkade tårar, säger hon.

Eftersom haft en blödning var hon och sambon Mathias Hansen rädda att de förlorat sitt första gemensamma barn. Nu diskuterade de i stället större bil och större bostad när de gick ut från läkarmottagningen.

Viktoria har döttrarna Cornelia, 6, och Nathalie, 4 från ett tidigare förhållande. Än så länge vet de inte om att de ska bli storasystrar, men Viktoria ser det som en fördel att de kommer få varsin bebis att mysa med. Om allt går bra vill säga. Blödningen skrämde henne och hon tror inte att hon kommer våga andas ut förrän om någon månad, när tolv veckor har passerat. Hon mår väldigt illa, det har hon inte gjort under sina tidigare graviditeter. Och så är hon trött, överväldigande trött. Hon har inget jobb för tillfället, så när barnen är hos sin pappa ligger hon mest och vilar.

8 november 2013

Det har blivit dags för det första ordinarie ultraljudet. Viktoria och Mathias sitter i väntrummet på barnmorskemottagningen i Norrköping, glada och förväntansfulla. För Mathias är det första gången. Han har längtat efter barn, men det är först nu han hittat någon som han vill skaffa dem med. En barnmorska ropar upp dem och leder dem in i ett litet rum med en säng, en ultraljudsapparat och två tv-skärmar. Barnmorskan sprutar ut en genomskinlig gelé på Viktorias mage och börjar glida runt med ultraljudsgivaren. På den ena skärmen granskar hon sedan ett foster i taget. Hon tar stillbilder och mäter huvud, ryggrad, ben och armar och studerar inre organ. På den andra skärmen kan Mathias och Viktoria följa alltihop.

Den ena tvillingen är lite svår att fånga. Viktoria måste resa sig upp och hoppa, för att förmå de små att ändra läge. Till slut kan barnmorskan konstatera att allt ser ut att vara precis som det ska. Tårarna strömmar nerför Viktorias kinder och hon håller hårt i Mathias hand. Även han är uppenbart berörd.

Undersökningen har tagit längre tid än de beräknat, så när det viktigaste är avklarat måste Mathias åka tillbaka till jobbet. Barnmorskan bläddrar mellan bilderna hon tagit och Viktoria väljer vilka hon vill ha med sig hem – tre på varje barn ska det vara. Sedan kan hon inte låta bli att ställa frågan: Vet du vad det är för kön?

– Det brukar vara svårt att se så här tidigt, men jag tror faktiskt att jag vet det, säger barnmorskan, och berättar efter lite övertalning att det ena är en pojke och det andra kan vara en pojke, men säkert är det inte. Viktoria blir lite förvånad, hon har själv haft en stark känsla av att det är en pojke och en flicka. Men glad är hon i vilket fall som helst och så fort hon kommer ut ringer hon Mathias och berättar att han kanske ska få två pojkar.

9 januari 2014

Det gör ont lite överallt. Foglossningen kommer krypande och Viktoria är inte lika glad som hon brukar vara. Trots att hon bara kommit lite mer än halvvägs i graviditeten är magen lika stor som den varit i vecka 34 med de andra barnen. Sömnbrist har hon också. Ingen sovställning är riktigt bekväm och tvillingarna sparkar mycket, åt varsitt håll.

– De väcker varandra hela tiden, säger Viktoria.

Hon funderar mycket över praktiska saker också. De bor trångt och behöver hitta en större bostad, men det är ont om lediga fyror. Redan nu är det tungt att gå de två trapporna upp till lägenheten och hon förstår inte hur hon ska orka i slutet av graviditeten. Och hur får man med sig två bebisar upp? Dubbelamning, hur funkar det?

För två veckor sedan var hon och Mathias på ännu ett ultraljud. Inte heller då kunde barnmorskan med säkerhet avgöra den andra tvillingens kön, men troligen är det en flicka. Viktoria önskar att hon hade fått veta säkert, av praktiska skäl. Strax efter ultraljudet åkte de till Ullared och handlade det mesta de behöver till de små.

– I min värld är det rosa och blått som gäller. Det kanske är lite tråkigt, med tanke på genus och sånt, men det är sån jag är, säger hon.

Cornelia och Nathalie har ordnat fika i sitt flickiga rum – skumtomte och guldpeng på ett litet fat, och så en bit av pepparkakshuset de slog sönder häromdagen. Nathalie håller fram sin bebisdocka.

– Så här stora är dom nu, säger hon.

Hon är den som är mest entusiastisk eftersom hon ska bli storasyster för första gången. Hon berättar för alla hon möter att det inte är en bebis i magen utan två – de kommer alltså att få varsin.

– Killen är min, slår Cornelia fast. En lillasyster har hon ju redan.

Vad en eventuell flicka ska heta är ännu inte klart. Viktoria är inne på Jennifer eller Felicia, medan tjejerna anser att Disneyprinsessornas namn är väldigt fina – Ariel, Belle eller Rapunzel. Det enda som är helt bestämt är att det blir en Sebastian, och är det två pojkar så kan Jonathan bli aktuellt.

4 mars 2014

Viktoria har haft mycket sammandragningar den senaste tiden och för någon vecka sedan blev de så kraftiga att de bestämde sig för att åka in till förlossningen, hon var då två centimeter öppen. De åkte hem igen men fick komma tillbaka för en ny kontroll tre dagar senare. Då var hon fyra centimeter öppen och blev tvungen att stanna på sjukhuset. Där sa personalen att de skulle ställa in sig på kejsarsnitt då pojken, som räknas som tvilling 1, låg i säte och blockerade utgången för sin syster. Att det verkligen är en pojke och en flicka fick de bekräftat när de gjorde ett 3D-ultraljud – en häftig upplevelse för både Viktoria och Mathias eftersom de kunde se hur barnen ser ut.

Eftersom Viktoria var i vecka 29, och man på Vrinnevisjukhuset bara har beredskap att ta hand om barn som föds från och med vecka 30, så skickades de till Linköpings universitetssjukhus. Där ansåg man att hon visst kunde föda vaginalt. Att ett barn ligger i säte är inget hinder, bara det är rumpan och inte fötterna som kommer ut först, menade de.

Däremot är personalen helt överens om att tvillingarna mår bäst om de får stanna i magen ett tag till. Viktoria har fått två stora kortisonsprutor för att deras lungor ska utvecklas fortare och medicin som hämmar livmoderns sammandragningar.

– Och så har jag fått ett dropp som tydligen är jättedyrt, för alla skojar hela tiden om hur dyrt det är, säger Viktoria.

Syftet med droppet är att livmodertappen ska dra ihop sig igen, och uppenbarligen är det värt pengarna för nu är hon bara öppen två centimeter.

Hon måste ligga helt stilla i sängen, med undantag för toalettbesök. Eftersom hon nu gått 29 hela veckor är de tillbaka på Vrinnevisjukhuset, så nu är det kejsarsnitt som gäller igen.

– Det är olika bud hela tiden, säger Viktoria och skrattar.

Särskilt orolig är hon inte, hon litar på att personalen vet vad de pratar om. Att få olika besked kändes lite otryggt först, men nu är hon inställd på att det blir snitt. Vid det senaste tillväxtultraljudet fick de veta att barnen är större än vad man kan vänta sig för tvillingar i deras ålder, det gör också att hon känner sig lite lugnare.

Dörren öppnas och Mathias haltar in i sällskap med Viktorias mamma, Susanne Palombo. Han har nyligen operarats för ljumskbråck och har svårt att gå, han också.

– Det har varit pirrigt och nervöst, men nu känner jag mig rätt lugn, säger han.

En barnmorska kommer in, det är dags för diverse kontroller. Viktoria får gå in på toaletten och kolla om hon börjat droppa fostervatten, men än så länge är det lugnt. Barnmorskan spänner fast elektroder på hennes mage för att mäta barnens hjärtljud och livmoderns sammandragningar. Bebisarna rör sig mycket och det är svårt att hitta båda två samtidigt, men hon lyckas ovanligt snabbt.

12 mars 2014

För nästan en vecka sedan fick Viktoria lämna förlossningen med magen intakt och nu är hon en bra bit in i vecka 30. Hon ligger hemma och vilar när hon, strax före nio på morgonen märker hur det blir blött i sängen och när hon reser sig upp forsar vattnet ur henne. Hon författar ett sms till Mathias som är på Kolmårdsanstalten i ett jobbärende, frågar om han är redo för barn. Stressad slänger han sig i bilen, kör tillbaka och hämtar upp Viktoria. På förlossningen konstaterar man att tvilling 1 fortfarande ligger i säte, så klockan elva rullas hon in på operation för att göra ett kejsarsnitt.

11.33 hörs ett skrik. Någon håller upp en miniatyrbebis innan de tar honom med, ut ur operationssalen. Mathias följer efter, precis som de bestämt innan. Viktoria känner hur de fortsätter rota runt i hennes kropp och 11.35 håller de upp en lika liten flicka, som bärs ut till sin bror och pappa i rummet intill. Viktoria är orolig, men efter en stund ser hon Mathias glada ansikte i fönstret mellan rummen.

14 mars 2014

På neonatalavdelningen ligger Sebastian och Jennifer i varsin kuvös, omgivna av ett blåaktigt sken. De har CPAP (Continuous Positive Airway Pressure) för att hjälpa lungorna att vidgas, och "solglasögon" gjorda av filt för att skydda ögonen mot ljuset. Barnen var lite gula när de föddes och det måste solas bort, i övrigt mår de bra. Precis som ultraljudet förutspådde är de något större än den jämnåriga genomsnittsbebisen – Sebastian var 43 centimeter och vägde 1 850 gram, Jennifer var en centimeter längre och vägde 2 075.

1 april 2014

Det har gått fyra dagar sedan Sebastian och Jennifer fick lämna neonatalavdelning och åka hem. Cornelia och Nathalie har varit hos sin pappa, men sedan i går är hela familjen samlad. Äntligen. Cornelia sitter i soffan med Sebastian i knät, Nathalie håller Jennifers hand. Tvillingarna har ökat bra i vikt och väger nu omkring 2,2 kilo. De har börjat äta ur nappflaska, men sonden sitter fortfarande kvar i deras små näsor och allt de inte orkar dricka upp måste långsamt sprutas in där. Det är matdags och Cornelia får en flaska med bröstmjölk.

– Papper, fort, ropar hon efter en stund.

Sebastian har inte riktigt lärt sig tekniken än, så en hel del rinner ut.

– Min läcker också, säger Nathalie.

Sedan sätter hon sig till rätta med Jennifer, som är något bättre på att äta än sin bror.

Elementen står på för fullt i lägenheten, ändå har tvillingarna svårt att hålla värmen. De behöver ha mössa och hållas insvepta i filtar. Kroppstemperaturen måste kollas regelbundet, och två gånger i veckan åker de till neonatalavdelningen för att mäta, väga och ta lite prover.

– Det känns overkligt. Vi är så nöjda med allt – alla människor vi träffat under denna smått kaotiska resa har varit underbara, säger Viktoria.

Även om tvillingarna föddes nio veckor för tidigt så har allting gått bra, och oron Viktoria kände under själva kejsarsnittet släppte när barnen väl var ute.

– När jag såg Mathias göra två tummar upp i fönstret bröt jag ihop fullständigt, jag var så lättad att det var okej med båda två.

Sedan somnade hon på operationsbordet och när hon vaknade igen var hon ihopsydd och hel igen.

Mathias berättar att även han, som för det mesta är väldigt lugn, var nervös.

– Jag fotade och grät samtidigt, säger han, och förklarar att han brukar bli rätt praktisk av sig i pressade situationer.

– Men vi har upplevt väldigt känslosamma stunder också. Ljudet när de sög upp fostervattnet under operationen och sedan ett litet skrik, det är det jag minns bäst. Och när mamma och pappa kom dit och hälsade på första dagen, det var starkt.