Videon är inte längre tillgänglig
– Jag tror inte att Norrköpingsborna känner till att man vill riva stora delar av fängelset, säger Hanna Domfors, som sedan i mars är stadsantikvarie i Norrköping.
När fängelset lades ner förra året hade diskussionerna om att omvandla fastigheterna till bostäder pågått under flera år. I somras köpte Riksbyggen området av statliga Specialfastigheter AB, med avsikten att bygga bostäder invid Strömmen - så snart kommunen tagit fram en ny detaljplan för området.
Ett programförslag för området har nu varit ute på samråd och stadsantikvarien är en av dem som kommit med synpunkter på förslaget.
Hon menar att anläggningen är unik och riksintressant, eftersom det är den fängelseanstalt i Sverige som varit i bruk under längst tid.
– De här byggnaderna har gått från att vara spinnhus för lösdrivande kvinnor till att bli fängelse med högsta säkerhetsklass. De olika byggnaderna från olika tidsperioder speglar ju utvecklingen, säger hon.
Invigdes 1790
Det som nu är fängelsets huvudbyggnad ritades av Carl Fredrik Adelcreuz, en av sin tids största arkitekter i Sverige. Fängelset invigdes 1790 som spinnhus för kvinnor som fick arbeta i textilindustrin.
– Det är en viktig del av Norrköpings kvinnohistoria, säger Hanna Domfors.
Det var unikt för sin tid, eftersom det var byggt som ett hospital, snarare än som ett typiskt fängelse.
– Man ökade rumsvolymen, eftersom man kommit på att det inte var hälsosamt med för lågt i tak, berättar hon.
När sedan behovet av platser ökade på 1800-talet byggdes de båda flygelbyggnaderna till och man tog emot kvinnor som begått grövre brott och satt på livstid.
När kvinnofängelset flyttades från Norrköping år 1920 tog man i stället in manliga fångar.
Hittade skelett
Hanna Domfors berättar också att det lär ska finnas profangravar på fängelseområdet.
– Man gjorde utgrävningar på 70-talet och hittade skelett. Jag har frågat tidigare stadsantikvarien och arkeologen som grävde här och de säger att det var någonstans innanför grindarna. Det berättas om att man hittade en välbevarad skalle med rött hår som skulle skickas till Stockholm för vidare undersökning, men som försvann i posten. Man undrar ju vart den tog vägen, säger hon.
Som stadsantikvarie är hennes vision att så mycket som möjligt av den gamla bebyggelsen räddas kvar och att området blir tillgängligt för besökare.
– Om miljön finns kvar kan man göra upplevelsevandringar utifrån de händelser som skett här, och visa hörnet där Ioan Ursut rymde, eller grinden där Maskeradligan fritogs. Man kunde också göra i ordning nere vid vattnet och visa var badinrättningen för kvinnliga interner låg. Men om byggnaderna är borta blir det inte samma sak, menar Hanna Domfors, som gärna skulle se att det blev studentbostäder i området.
– Studenter är kanske lite mer toleranta och öppna för att ha besökare i området. Har man köpt en bostadsrätt för flera miljoner vill man kanske inte ha besökare vid sin uteplats, säger hon.
Ny detaljplan
På kommunens planavdelning pågår processen att ta fram en ny detaljplan, som möjliggör för bostäder i området.
Programförslaget väntas bli klart att lägga fram för politikerna under våren. Därefter påbörjas själva planprocessen.
I programförslaget öppnar man för rivning av alla fastigheter utom huvudbyggnaden. När man gav i uppdrag till olika arkitektkontor att göra förslag till utformning fanns heller inga andra utgångspunkter än att enbart huvudbyggnaden var skyddsvärd.
– Vi har utgått från den värdering av området som tidigare gjorts. Men vi har förstått att det kan finnas flera kulturvärden i området än huvudbyggnaden. Och vi har kommit fram till att det behövs en bredare belysning av kulturmiljön på området, säger planarkitekt Martin Heidesjö på stadsplaneringsförvaltningen, som gjort programförslaget.
Det arbetet pågår just nu och kommer att bli ett av underlagen för beslut. Det ska också göras en arkeologisk undersökning av området. Ett annat underlag är Riksbyggens intressen i projektet.
– De är ju ett viktigt intresse eftersom det är de som ska utveckla området. Men det handlar ju om att väga samman olika aspekter, säger Martin Heidesjö.
I slutänden blir det politikerna som beslutar om detaljplanen. Vilka byggnader som ska rivas och vilka som ska bevaras är därmed fortfarande en öppen fråga.
– Det är ju aldrig för sent att förändra innan något beslut är taget, säger han.