– Det är inte en fråga OM det som hände i Karlskrona kan hända, utan NÄR det kommer att hända här, säger BahdiEcer, ordförande och huvudskyddsombud för SACO-samverkan.
Han syftar på den mycket höga arbetsbelastningen och personalomsättningen inom den sociala barn- och ungdomsvården, som Akademikerförbundet är oroligt över. Förra veckan begärde förbundet vid en uppvaktning på Socialdepartementet en nationell handlingsplan efter den serie av allvarliga händelser, den senaste i Karlskrona, som inträffat.
Framför allt handlar det om att arbetsbelastningen måste minska och att tillräckligt med tid ska finnas för möten med barn, ungdomar och deras familjer.
Dessutom kräver förbundet att nyanställda socialsekreterare ska mötas av en genomtänkt introduktion i yrket innan de successivt slussas in i svårare barnavårdsärenden.
BahdiEcer oroar sig också över att arbetssituationen är så pressad att de duktigaste inte stannar kvar.
– Det måste finnas alternativa utvecklingsmöjligheter för att erfarna handläggare inte ska tappa gnistan.
I Norrköping går alla handläggare inom socialförvaltningen på knäna. Inte bara inom barn- och ungdomsvården utan även inom vuxenenheten.
– På vuxenenheten är personalomsättningen 45 procent, det kom fram i en skrivelse till ledningen i våras. Arbetssituationen är fruktansvärd och det är de allra mest utsatta som drabbas. Men det är en sektor som inte många bryr sig om. Vem bryr sig om utsatta barn, missbrukare och hemlösa? säger BahdiEcer, som har sett hur misären och utanförskapet ökat dramatiskt under senare år.
Samtidigt har tystnaden bland handläggarna brett ut sig. Få vågar ryta ifrån trots att arbetssituationen blir alltmer ohållbar, utredningstider inte hålls och de mest utsattas behov sätts på undantag.
Men helt tyst är det inte. På Facebook har ett upprop kallat Nu bryter vi tystnaden tagit fart och i mars bjöd det lokala Akademikerförbundet in samtliga nämndordföranden för att diskutera vad den underbudgeterade socialtjänsten leder till.
– Jag önskar att fler socialsekreterare skulle försvara de mest utsatta grupperna. Men när socialsekreterarna själva går på knäna är det inte säkert de orkar engagera sig. Det kanske till och med kan vara en strategi, säger BahdiEcer, som är trött på att kraven på samverkan ofta skramlar tomma.
– Visst ska vi samverka, men när det väl kommer till pengar blir det bara tjafs trots att det är samma skattepengar som man bråkar om.
Han konstaterar att förbundet inte fick något gehör hos regeringen för kravet på en nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården.
– Men vi ger inte upp. Vi fortsätter fajtas och går nu vidare till SKL, Sveriges kommuner och landsting, med en framställan om central förhandling.