Inspektionen för vård och omsorg (IVO) anser att Norrköpings kommun har alldeles för långa väntetider för att få ett LSS-boende. LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, säger att en person som bedöms behöva hjälp i princip ska få det omedelbart.

Enligt kommunen står ett 50-tal i kö för LSS-boende i Norrköping. Väntetiden är inte bara för lång, enligt en del föräldrar saknas det alternativa boendeformer. Björn Colliander tror att det finns ett mörkertal i behoven.

– Många struntar helt i att stå i LSS-kö, man tycker inte det finns boenden som passar, säger han.

Björns dotter Matilda är 19 år och behöver assistans dygnet runt. För Björn handlar det inte om att Matilda ska ha en egen lägenhet, han skulle hellre vilja ha en annan typ av boendeform som skulle passa bättre. Hans förslag är att kommunen kan bygga själva boendet som skulle fungera som en kollektiv bostad. Föräldrarna anordnar assistenter efter eget val. Att få ha sina egna assistenter finns det ett stort värde och trygghet i.

– Alla har sitt eget sätt att sköta assistansen, alla människor är olika. De boenden som finns i dag med egna vårdare ger "vård", och kanske inte alltid så mycket mer. Det är en föreståndare som bestämmer, och personal kommer och går, säger han.

Om istället föräldrarna anordnar assistansen finns det större flexibilitet, menar han. Och det skulle också bidra till att lösa en del av bostadsbristen.

– Då skulle boendetrycket minska ordenligt för de LSS:are som inte behöver lika mycket assistansstöd men saknar lägenhet, säger Björn.

Björn menar också att kommunens kostnad bara blir som hyresgarant.

– Det är enormt mycket billigare än en gruppbostad, säger han.

Kent Karlssons dotter Lovisa är 24 år och behöver assistans dygnet runt.

I början var inte behoven så stora, men ju äldre hon blev desto mer växte de. Det blev korttidsboende vissa nätter. 2003 flyttade hon till ett hem som under flera år fungerade bra.

– Där kunde Lovisa ha sina egna assistenter, men ändå ha ett eget boende. Tanken var att det skulle övergå i ett permanent boende för henne, säger han.

Boendet nedläggningshotades av först av ekonomiska skäl, men förändrades sedan till ett boende för äldre personer med stort omvårdnadsbehov. Lovisa tvingades lämna boendet oktober 2014 och bor sedan dess hemma hos föräldrarna.

– Vi blev erbjudna ett korttidsboende på sex månader, men vad som skulle hända sedan visste ingen.

Ett boende likt det Lovisa bodde på tidigare skulle Kent gärna se igen.

Kent menar att ett kollektivboende med personliga assistenter är bra, dels för att de boende får glädje av varandra, och dels att det blir en bra arbetsplats för assistenterna.

I slutet av januari ska en grupp föräldrar träffa kommunen och diskutera frågan.