Den mörkhåriga flickan springer in och ut i klassrummet. Hon verkar okoncentrerad. Till och med ointresserad och oengagerad.
Läraren blir bekymrad. Är det något i undervisningen som strider mot hennes kultur?
Eller kan handla om något helt annat? Att någon stympat henne i underlivet så hon inte ens kan kissa normalt? Att hon kämpar med något som för de flesta av oss är helt naturligt?
Är hon dessutom ihopsydd så räcker inte en vanlig rast för att tömma urinblåsan. Det droppar bara lite, lite i taget från den lilla öppningen som lämnats kvar efter ingreppet.

Men flickan är van. Problemen i underlivet  har blivit hennes vardag. Det är väl så här det är att vara tjej? Och så är det väl för de andra flickorna i skolan också?
Så länge ingen säger något om hur en ostympad flicka ser ut, eller berättar att könsstympning är ett allvarligt brott och bryter mot de mänskliga rättigheterna, så kommer flickan troligtvis att tiga och lida.
Hon är inte ensam. Långt ifrån.
Det förebyggande arbetet mot könsstympning har pågått i Sverige i över 20 år. Trots det skriker sjukvården, skola och förskola efter mer kunskap på området. Hur är det möjligt år 2014?

Könsstympning är ett känsloladdat ämne som väcker ångest hos de flesta. Med all rätt. Det handlar om vuxna människor som skär i små flickors underliv. Det finns inget förmildrande i det.
För de flesta av dem som utsätts blir könsstympningen ett trauma som ger men för livet. Många av oss andra kan välja att titta bort, just för att det är så hemskt. Men alla flickor har inte det valet. De lever med det och påminns varje gång de går på toaletten.
Det är dags att lyssna. Att våga fråga och prata. NT bryter tystnaden kring de stympade barnen i en ny artikelserie.