– Men när jag fick veta mer om det här hemgångsteamet sade jag ja till det och det ångrar jag inte, säger hon med tydlig betoning på inte.
Hon förklarar att hon känner sig mycket trygg och nöjd med hjälpen.
Birgitta är 88 år och det var en misstänkt stroke som gjorde att hon fick läggas in på sjukhuset. Misstanken visade sig felaktig, men hon hade förstås problem och hon hade ont.
– Man väntar ju på att få komma hem, det gör man ju, säger hon där hon sitter i sitt vardagsrum med alla fotografierna på barnbarnen runt omkring sig.
Men när hon fick veta att sjukvården ansåg henne färdigbehandlad tyckte hon ändå att det var för tidigt.
– Jag kunde ju inte gå själv. Då ville jag få en korttidsplats.
Redan innan sjukhusvistelsen hade hon hemtjänst ett par gånger om dagen, men hon klarade sig mycket bättre själv än hon gör nu.
På sjukhuset fick hon veta mera om hemgångsteamet. Hon tyckte att det lät bra. Sophia Toomson, hennes kontaktperson i teamet, kom och hälsade på och berättade att de skulle möta henne direkt när hon kom hem från sjukhuset och Birgitta tyckte att det kändes ännu bättre.
– Vi utgår ju från den vårdplanering som gjorts på sjukhuset och de insatser som beviljats där. Om någon behöver mera hjälp så ger vi det, säger Johanna Skarin som också är mycket hos Birgitta.
De har mera tid än den vanliga hemtjänsten, hjälper till på flera sätt och Sophia är hos Birgitta varenda dag som hon arbetar.
– Vi bestämmer ju tillsammans du och jag hur vi ska lägga upp dagen, säger Sophia och Birgitta nickar.
Birgitta tänker efter, men hon tycker inte det är något hon saknar. Hon får den hjälp hon behöver och händer något akut trycker hon på larmet.
Och hon får lagom med knuffar för att träna det hon behöver för att klara sig allt bättre. Till exempel tränar hon på att gå i sin egen trappa för att kunna ta sig till duschrummet. I väntan på att hon klarar det får hon åka till ett äldreboende i närheten och duscha där.
– Du klara mer och mer, konstaterar Sophia och Birgitta ler glatt.
Med Johannas hjälp tar hon en liten sväng med rollatorn.
– Bilen, säger hon och skrattar.
– Det är fri parkering här va? säger hon när hon ställer rollatorn vid matbordet och sätter sig ner igen.
Sophia och Johanna tycker att det här är det bästa jobba de har haft.