Videon är inte längre tillgänglig
- Det är klart jag försökt att få ett exakt minne av vad som hände då, men samtidigt så är jag inte olycklig över att inte veta. Det är nästan bättre att ha det som det är nu, jag vet att jag är skadad, det är bara att titta framåt.
NT träffar Axel Schylström vid tågspåren i Norrköping. Det var här han en natt under studentveckan i fjol klättrade upp på ett stillastående tåg tillsammans med en kompis. På frågan om det är känsligt att vara tillbaka på platsen svarar han att han varit där flera gånger efter olyckan som förändrade hans liv. Det hela gick mycket snabbt. Ledningen ovanför tåget de klättrat upp på var strömförande och Axel fick 16 000 volt genom kroppen.
- Egentligen blev det bara svart för mig. Det jag minns är från uppvaknandet när jag vaknar liggandes på rälsen säger han.
Vad de gjorde där nattetid och hur de fick idén att klättra upp på tåget har Axel inte riktigt någon förklaring på. Men visst, säger han, levde han då med den känsla av odödlighet som många unga har. Det var studentvecka och den ljusnande framtid låg framför deras fötter. För Axel blev det aldrig något studentfirande. Svårt brännskadad fick han spendera över tre månader på sjukhus och när det blev dags för honom att komma tillbaka till vardagen igen så var det mycket att hantera rent mentalt.
- Mitt utseende och min nedsatta rörlighet kändes jobbig och jag hamnade i en depression, berättar han.
Axel som tidigare varit aktiv i Sleipners A-lagstrupp i division 1 fick leva med vetskapen att han kanske aldrig skulle kunna spela fotboll som tidigare igen, samtidigt som han fick vänja sig vid blickar på stan. En tuff situation att hantera för en 19-åring.
Stående ovationer
Men någonstans mitt i alla sjukhusbesök med sårvårdskontroller och sjukgymnastik så kom Axel till en vändpunkt. I stället för att fortsätta i en nedåtgående spiral så väcktes tankarna på att föreläsa för att inspirera andra till att hitta styrka när livet känns tungt. Under våren har han hållit två föreläsningar, varav en på sina gamla skola de Geergymnasiet, och vid båda tillfällena har Axel fått stående ovationer.
- Jag har alltid drömt om att bli en stor fotbollsspelare och vara någon som folk ser upp till och det känns som att jag nästan får samma tillfredställelse med föreläsningarna. Folk kommer fram och säger "Jäklar vad stark du är! Du inspirerar mig", och det ger mig något som jag inte riktigt kan sätta ord på men som känns jäkligt bra, säger han.
Ljus framtid
Idag kommer sjukhuskontrollerna alltmer sällan och Axel har till och med tränat fotboll igen.
- Jag är engagerad i klubben på olika sätt och har varit på någon passningsövning och även om det gör ont så är jag på god väg.
Hur ser du på framtiden?
- Det känns som att jag har goda förutsättningar eftersom det går så bra för mig rehabiliteringsmässigt. Jag tror att jag kan göra i princip vad jag vill, det är bara det att jag inte riktigt vet vad. Fler föreläsningar är väl den närmsta framtiden, och jag har planer på att skriva en bok, sedan får vi se vad jag vill bli i övrigt.
Har du blivit mer ödmjuk inför livet?
- Det är klart man tänker att livet kan förändras snabbt. och det tänker nog många av mina kompisar också. Man inser att vad som helst som kan hända, så man ska tillvara på sina nära och kära, säger han.