Majken Åberg var bäst i världen - men i "fel" gren
Det var egentligen bara ett enda fel med Majken Åbergs idrottande.Hon ägnade sig åt fel gren.Helt fel gren.
Majken Åberg tillsammans med den diskus med vilken hon kvalade in till sin OS-start 1948.
Foto:
En gren som aldrig egentligen lämnade skol-
idrottsstadiet, som aldrig blev någonting
utanför Sverige och som aldrig belönades med något finare än medaljer av hemvävd SM-kaliber. Det här med OS var det aldrig att tänka på för en som kastade slungboll. Inte ens om
man, som Majken Åberg, vann 16 raka SM-guld mellan 1937 och 1952 och därmed var världens främsta i en idrottsgren som nu, långt senare, inte kan beskrivas som annat än bortglömd och hopplös.
Men att kasta slungboll påminde en smula om att kasta diskus.
Det blev Majken Åbergs entrébiljett till de stora arenorna. Majken Åberg, IFK Norrköpings främsta kvinnliga idrottare någonsin, fick åka
till sommar-OS i London 1948 och kasta diskus mest för att hon som sagt var duktig på att kasta slungboll. Hon till och med ombads att ställa upp i OS i en, för henne, alldeles ny och obekant gren. På den tiden var inte nålsögat SOK, Sveri-
ges Olympiska Kommitté, lika svårpasserat som nu.
I ett brev till Majken daterat den 12 juni 1948 skrev landslagstränaren Gösta Holmér:
Det var länge sedan sist. Men nu har Ni ju börjat intressera Er för diskus, och efter vad jag hört av min kollega Gunnar Carlsson, så är Ni inte ovillig att träna för London. Har Ni lust att komma upp till Bosön denna vecka så är Ni hjärtligt välkommen. Ni kan komma utan att skriva, bara ringa mig när Ni kommer till Stockholm, så skall det nog gå att ordna inackorderingen. Bäst vore om Ni kan vara på Bosön tisdag till fredag.
Majken Åberg följde uppmaningen, åkte till Bosön, tränade och blev snabbt tämligen säker på längder en bit över 40 meter, vilken var ett fullt gångbart resultat i den internationella konkurrensen. Det var uppenbart att Majkens skicklighet med slungbollen utan allt för stora bekymmer gick att överföra till diskusen. Allt tydde på att Majken Åberg skulle få åka till London och OS, det enda som fattades var hyfsade resultat i ett par uttagningstävlingar.
Majken Åberg, som förde en innehållsrik och känslofylld dagbok under sin idrottskarriär, skrev så här när hoppet om en OS-start plötsligt hade tänts:
Jag blev hemskt glad över det som stod i Idrottsbladet. Ljuvligt! Är det verkligen sant att de anser mig som det största olympiska hoppet i dam-idrotten? Det är underbart! Och jag är hemskt tacksam att det har lyckats hitintills. Måtte det bara få fortsätta. Gode Gud låt mig få ett par kast på 45 omkring. Sen skulle jag inget mer begära. Det vore mitt livs största upplevelse att få komma till en olympiad å kanske få en placering. Nog ska jag träna och sköta mig fint till uttagningen och måtte då nerverna bara hålla. Det måste det, ska lyckas!! Absolut!
Men Majken Åbergs nerver höll inte i den första uttagningstävlingen. Hon kastade bara 37,80 och hennes OS-start hängde på en skör tråd. Majken själv misströstade och skrev uppgivet i sin dagbok att hon aldrig skulle klara av att vänta ytterligare fyra år på en OS-start. Dessbättre fick hon en chans till, en chans hon tog. Den 9 juli kastade Majken 39,86 och OS-äventyret skulle bli verklighet. Glädjen i dagboken gick inte att ta miste på:
Den lyckligaste dagen! Jag är uttagen och får komma med på olympiaden! Det är väl knappast sant! Men på Sv. Id.f. fick jag bekräftelse och vi ska flyga!!!! den 29 juli. Maj och jag festar dagen till ära. Båttur, besök i Riddarholmskyrkan, middag på Solliden m.m. och jag njuter, lever.
Glädje och jubel och Majken Åberg slog sig in i den OS-trupp som bland annat innehöll de fem IFK-spelarna Torsten
Lindberg, "Bian" Rosengren, Gunnar Nordahl, Knut Nordahl och Nils Liedholm och som
kom att ta guld i fotbollsturneringen.
Men OS blev ingen stor framgång för Majken Åberg. Snarare tvärtom. Den 23 juli, strax innan avfärden till London, gick Majkens mamma bort i sviterna av en långvarig sjukdom och förlusten tog Majken hårt. Luften och OS-ivern gick ur henne, har hon erkänt i efterhand, och ett tag var Majken inne på att tacka nej till OS-starten. Hon övertalades att ställa upp men kom till London utan att på något sätt vara i bästa form, allra minst psykiskt.
Det blev en sjundeplats i en i sanning ytterst medelmåttig diskusfinal på Wembley. Majken Åberg nådde måttliga 38,48 i sitt bästa kast medan fransyskan Micheline Ostermeyer vann guld på 41,92. För Majken Åberg blev istället det största Londonminnet besöket hos den brittiska kungafamiljen. Majken var en av sex svenska OS-idrottare som fick hälsa på på Buckingham Palace.
Kort efter OS rundade Majken Åberg av sin idrottskarriär och satsade på sitt yrke som gymnastikdirektör. Hon tjänstgjorde inte minst i Norrköping under många år. Den 14 februari 1999 dog Majken Åberg efter att ha levt ett liv i ensamhet tillsammans med sina minnen och sina katter. Inte mycket är känt om Majken Åbergs privatliv, hon gick sina egna vägar och var ofta på sin vakt mot sin omgivning. Idrotten var hennes liv och hon älskade sin slungboll även om den aldrig gav henne någon vidare ära eller berömmelse. Det är givetvis anmärkningsvärt att hon från högre ort ombads satsa på en OS-start - i en gren som inte ens var hennes egen.
Ett OS-öde som står sig än i dag.
Så jobbar vi med nyheter