Kan alla områden vara utanförskapsområden?
Hur mycket är en rapport värd om den kan öka antalet utanförskapsområden utan att dessa områdens situation förändras till det sämre relativt sett till övriga landet? skriver Christoffer Karlsson, SSU och Mikael Wiklund (s).
Folkpartiet talar om ett växande utanförskap i Sverige. Ändå väljer de att rösta emot två förslag som har väldigt stor betydelse för de asylsökande, skriver Christoffer Karlsson och Mikael Wiklund (s).
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Analyserna och rapporterna i rapporten skulle kunna vara relevanta och intressanta om det inte var för
fp:s iver att manipulera med siffrorna. Följande illustrerar med all önskvärd tydlighet problemet. Karin Granbom och Mathias Sundin är korrekta i sitt påstående "1990 fanns det nio områden med extremt låg sysselsättning (under 50 procent), 2002 var det 91. Antalet områden under 60 procent växte från 24 till 252 under samma period och områden under 70 procent från 93 till 746. Samtidigt har också valdeltagandet och andelen barn som lämnar grundskolan med fullständiga betyg minskat."
Missförstå oss inte. Att sysselsättningen minskat tio procent mellan 1990 och 2002 samt att valdeltagandet och betygen minskat ser vi som enorma problem. Problem som måste angripas offensivt. Om det sedan - precis som fp borde fokusera på - finns områden där situationen är än sämre, måste dessa områden vara utsatta för än större insatser. Hageby är ett sådant exempel.
Vad de dock medvetet glömmer bort att säga är att sysselsättningen i genomsnitt minskat med just 10 procent i hela landet samtidigt som valdeltagandet och andelen barn som lämnar grundskolan med fullständiga betyg minskat som helhet. Vi frågar oss: Hur mycket är en rapport värd om den med sin definition kan öka antalet utanförskapsområden utan att dessa områdens situation förändras till det sämre relativt sett till övriga landet?
Om den genomsnittliga sysselsättningen, valdeltagandet och betygen tillåts sjunka utan att fp:s definition för vad som är ett utanförskapsområden förändras går det teoretiskt att se en situation där alla områden är utanförskapsområden. Vad är då dessa utanför?
Rapportens relevans förringas när ett utanförskapsområde inte relaterar till det som det ska stå utanför. Ett område måste 1990 vara cirka 20 procent ifrån snittet emedan det 2002 endast behöver avvika 10. Effekten blir att antalet områden statistiskt minimeras 1990 och maximeras 2002.
Även om relevansen gentemot övriga landet är vår huvudkritik mot rapporten så är detta ändock endast toppen på ett isberg av kritik. Andra exempel på ohederlig användning av statistiken är när man väljer att säga att det är sysselsättningen i kombination med betyg eller valdeltagande som definierar ett utanförskapsområde. Man kan anta att ett litet "och" inte skulle ha gett tillräckligt många områden?
Valdeltagande och betygskriterierna skiljer ut områden som ligger cirka 6-7 procent under snittet. Är detta verkligen ett utanförskap? Eller stod det inte att finna tillräckligt många avvikande områden utan den låga skillnaden? Listan på tveksamheter kan fortsätta. Vi vill dock uppmärksamma läsarna på hur folkpartiet agerar i praktiken när det finns en chans att bryta det utanförskap som ändock vi också ser. Om man, likt fp, ser allt utanförskap som en fråga om invandringen och dess konsekvenser kan vi nämna följande.
Folkpartiet talar om ett växande utanförskap i Sverige. Ändå väljer folkpartiet bara ett par dagar efter sin rapport att rösta emot två förslag som har väldigt stor betydelse för de asylsökande som kommer till Sverige. Det ena handlade om att göra asylprocessen tydligare och väntan kortare.
I dag har vi ett system där asylsökande befinner sig i en process utan slut. Man kan lämna in hur många nya asylansökningar som helst efter ett avslagsbeslut. Det är inte rimligt. Det bryter ner människor och det försvårar integrationen. I dag är det så att fler och flera asylsökande faktiskt får uppehållstillstånd av skäl som uppstått i Sverige, under väntetiden, än i hemlandet.
Tre dagar efter lanseringen av sin rapport Utanförskapets karta så valde folkpartiet att rösta emot förslaget att ta bort möjligheten att kunna lämna in ett obegränsat antal asylansökningar. Man sade nej till att skapa en asylprocess med ett tydligt slut.
Samma vecka gick samma parti också emot förslaget att ta bort bostadsersättningen för de asylsökande som väljer så kallat eget boende. Det infördes för tio år sedan för att främja integrationen. Tanken var rätt, men det blev tvärtom. Istället för ökad integration har det egna boendet bidragit till utanförskap, sociala problem och längre väntan. Den bilden bekräftas av kommuner, landsting, lärare, psykologer, personal inom socialtjänsten, Migrationsverket och organisationer.
Det egna boendet har bidragit till trångboddhet, isolering och sociala problem. Ändå hävdar folkpartiet att staten ska fortsätta att stimulera asylsökande att välja eget boende. Det
är häpnadsväckande från ett parti som säger sig vilja bryta utanförskapet.
Så tyvärr Lars Lejonborg, Mauricio Rojas, Karin Granbom och Mathias Sundin - er rapport skulle kunna varit relevant och intressant. Situationen behöver uppmärksammas och inget politiskt parti bör stå handfallet. Men i er strävan efter att manipulera och frisera statistiken i syfte att, precis som vi står anklagade för, endast tala om vems fel allt är och hur ohyggligt mycket sämre utvecklingen egentligen varit förringar ni denna relevans.
När ni sedan i praktisk handling av en låst ickepragmatisk blockpolitik röstar för ett fortsatt utanförskap förlorar ni dessutom er politiska trovärdighet.