Jämte miljöminister och vice statsminister Åsa Romsons gråvattendumpning, giftiga båtbottenfärg, undlåtande att betala energiskatt och drift av en oljepanna i centrala Stockholm är partikollegan Mehmet Kaplan, bostadsminister, det statsråd som hamnat mest i hetluften sedan utnämningen.
Kaplan utmärkte sig under sommarens Almedalsvecka när han gjorde svepande liknelser med svenska frivilliga i finska vinterkriget och svenskar som åker och slåss för ISIS i Syrien och Irak. Han har tidigare bjudit in antisemiter till riksdagen och som ordförande i Sveriges Unga Muslimer bjöd han in förespråkare för väpnad jihad, Riyad ul Haq, till Stockholmsmoskén. Senaste exemplet är uttalanden i turkisk media (Star 12/10) där Kaplan förklarar unga europeiska muslimers vilja att slåss för ISIS med den europeiska ”islamofobin”. Lösningen, enligt Kaplan, är mer offentligt ekonomiskt stöd till moskéer. I samma intervju gör han sig dessutom till uttolkare av svensk utrikespolitik i Israel/Palestina-frågan gällande ett eventuellt svenskt erkännande av den sistnämnda. Frågor som normalt utrikesministern eller statsministern hanterar.
Att Kaplan bjudit in en känd antisemit till riksdagen förklaras av ministern (DN 14/10) med: ”att hon var här för att prata om mänskliga rättigheter. Vi skulle prata om mänskliga rättigheter i förhållande till Guantanamo”. Det är möjligt att en antisemit kan ha synpunkter på Guantanamo-lägret, men är en antisemit verkligen lämplig att resonera om mänskliga rättigheter? Dessutom i Sveriges riksdag?
Kaplan säger vidare i DN att ”kan jag säga att jag alltid varit snabb på att berätta hur jag ser på saker när det blivit missförstånd”. Statsrådet Kaplan borde kanske vara mer noga med att i förväg se till att inte det uppstår dessa missförstånd. Exempelvis genom att inte bjuda in antisemiter till riksdagen och inte i utländska medier göra sig till uttolkare av svensk utrikespolitik i Mellanöstern.
Den tidigare riksdagsledamoten Nalin Pekgul (S) skrev i veckan en skarp debattartikel i Dagens Industri där hon anklagar Kaplan för att ha en ”dold agenda” och hävdar att många sekulära muslimer i Sverige anser att Kaplan är islamist.
Pekgul har inga bevis för detta men lyfter fram flera exempel där Kaplans uttalande och efterföljande bortförklaringar ger en hel del övrigt att önska.
Kaplan är högst sannolikt ingen islamist. Däremot tycks han ha uppenbara och återkommande problem med uppkomna ”missförstånd” i frågan. Det går inte som rikspolitiker och statsråd att vara vag i formuleringarna när det handlar om politisk eller religiös våldsdyrkan och slänga sig med absurda liknelser (som den mellan frivilliga i finska vinterkriget och svenska medborgare som strider med ISIS).
När regeringen Reinfeldt tillträdde 2006 räckte det med att ett par av de tilltänkta statsråden inte hade betalat tv-licensen för att de av media och allmänhet skulle ses som omöjliga för uppdraget. Mehmet Kaplan har möjligen betalat sin tv-licens, men det finns en växande rad betydligt allvarligare exempel på att han kanske inte är lämplig som minister.
Om uppgifterna som Nalin Pekgul för fram har minsta bärighet finns inget annat alternativ för statsminister Stefan Löfven än att entlediga Kaplan.