Efter 35 år på Östgötateatern har Mona Lundgren tid för vännerna

Uppväxt på Västra S:t Persgatan är hon, nej inga syskon men många vänner, och så var hon ungdomsrödakorsare redan som nioåring, lärde sjukvård och for på sommarläger och blev ungdomsledare. Där fick hon vänner i alla åldrar, något som påverkat henne positivt hela livet. Senare blev det Röda Korsturné med bland annat en föreställning om solidaritet, vänskap och medmänsklighet. Höjdpunkten var en föreställning på Konserthuset i Stockholm, hon spelade en handikappad flicka.
? Men redan tidigare, berättar Mona, vid 10-årsåldern spelade jag teater på Stadsbiblioteket i Norrköping, det var barn som spelade för barn. Senare blev det teater på ABF med Lars Gerhard Norberg som ledare. Vi höll till på Hemgården.
Efter skolgång både på De Geerskolan och Ljuraskolan var det dags att börja jobba. Mona visste redan tidigt att hon ville bli skådespelare, men förstod även att det var viktigt att få lite livserfarenhet. Hon hamnade i växeln på Philips.
Jag undrar hur det var hemma.
? Mamma Astrid jobbade här på Strykjärnet, säger Mona och pekar, men var hemmafru från och med att hon gifte sig. Far jobbade med bilar. Han hade en liten verkstad på Petter Swartzgatan, Laves Bilservice, och var en uppskattad yrkesman i Norrköping.

Stort stöd från föräldrarna
Och så kommer det bara så där helt plötsligt:
? Egentligen skulle jag ha hetat Krister, det var meningen att det skulle blivit en prins, men så blev det inte.
? Fanns det då inga föräldrarinvändningar mot yrkesvalet?
? Jo minsann, det här med teater var ingen succé hemma, mamma var särskilt kritisk. Jag kan förstå detta, det var inte deras område. De visste att det inte var ett tryggt jobb, det var ett arbete som ingen annan hade. Men pappa stöttade och efter mitt val fick jag alltid ett stort stöd från båda.
1963 bar det av till huvudstaden. Först ett inackorderingsrum på Östermalm för 214 kronor i månaden, senare en egen andrahandslya på Lilla Essingen. Kontorsarbete hela dagarna och Koblancks teaterskola fyra timmar fyra kvällar i veckan. Mona blev antagen direkt efter intervjun, någon provspelning behövdes inte. Men redan efter ett år sökte hon och kom in på scenskolan i Malmö.
? Jag trivdes väldigt bra från första början i Skåne och Malmö, bodde centralt på Amiralsgatan. Hamnade mitt i ett nytänkande, det var första året som utbildningarna skildes från teatrarna. Då var Georg Fant rektor, jag hade Andris Blekte som huvudlärare och teaterhistorien sköttes av Ingvar Holm.
? Så var det dags för scenskolans slutprov på Stadsteatern i Stockholm 1967 och jag minns bara att jag satt som ett foster i ett hörn och skalade potatis.
Vid nämnda uppspel hade John Zacharias, teaterchef i Norrköping, skickat ut en spanare på jakt efter lämpliga medarbetare. Spionen hette Bertil Norström och han gav bossen rådet att ?plocka hem den begåvade flickan?.

Alltid älskat sitt yrke
Så hände det att Mona blev kär, sisådär på riktigt. Man skrev 1982 när hon träffade sin Hans, året därpå gifte de sig. Men lyckan är inte evig, sex år senare gick Hans Elvin bort, alltför tidigt, och jag påminns om att vi lever i ett flöde, precis som allt detta vatten som vid intervjutillfället oavbrutet strömmar omkring oss, eller som vindens oupphörliga sus i kronorna.
Vi alar om åren på Östgötateatern.
? Jag har alltid känt mig uppskattad, både på teatern och i stan, och jag har fått spela tvärs över alla sorter. Dessutom har jag haft bra att göra hela tiden; varit välförsedd. Jag har alltid älskat mitt yrke och varit stolt över det.
När jag lyssnar på Mona tänker jag: vilken gåva att kunna känna sig så privilegierad. Hur många är det som kan säga så om sina jobb: älska ? stolt ? uppskattad. Grattis! Men sen får jag liksom dra svaren ur henne när jag frågar om favoritrollerna under de 35 åren i Norrköping.
? Alla dagar alla nätter som Olle Johansson satte upp var en bra pjäs, den fick också ett stort publikt gensvar. Jag tror att den uppsättningen nådde väldigt många. Även i Savannah Bay av Marguerite Duras fanns teman av igenkännande. Den var som ett litet smycke.
Sen rinner det på: I biets, fjärilens och vindens namn av Emily Dickinson, där stod hon ensam på scen i 150 minuter och folk tackar fortfarande för Predikare Lena. Repetitionerna av Dödsdansen och En uppstoppad hund pågick delvis samtidigt.
? Det var en tuff utmaning.
? Vad som är god teater? 1
? Om regissörerna kan jag säga att de allra flesta lyssnar på skådisarna, den kreativa dialogen är viktig. Att bara sätta etiketter på figurerna gör en föreställning statisk och klinisk. Men jag tycker att skådespelarna har tolkningsföreträde om de tycker annorlunda än regissören, man ska inte behöva gå in på scen och spela med fingrarna i kors.

Flyttat till Stockholm
Mona berättar om allt detta repetitionsarbete som rymmer både glädje, smärta och kamp, om att yrket kräver mycket och har ett pris eftersom man hela tiden hämtar från sig själv i ett grävande i gamla sorger, smärtor och glädje.
? Sannheten tas från mig. Det är en känsla som jag bara kan hämta från mig själv. Sen måste detta utvecklas, jag får aldrig bli privat på scen. Det är ett högt pris att betala.
I samband med Monas 60-årskalas och pensioneringen från teatern gick även flyttlasset till Stockholm.
? Dessa val har varit tuffa, jag hade ju kunnat stanna kvar på teatern i ytterligare ett år, men besluten har kommit till mig. Tidigare har det varit ett måste att stå på scen, men nu är det inte ett behov på samma sätt. Du förstår det ska bli underbart att umgås och äta middag med goda vänner en torsdagskväll.
Jag förstår.