Där naturen finns överallt

När nu Mats Söderlund äntligen kommer med sin sjätte diktsamling är det som vanligt tid att dra på sig sina lyriska storstövlar och, tillsammans med poeten ge sig ut i skog och mark. Naturlyrik har ju annars den negativa tendensen att vara tillkämpat rejäl och Nils Linnmanmysig, men så aldrig Mats Söderlund. I Hyperparasiterna (namnet anspelar på en parasiterande insekt som lägger sina ägg i en annan parasiterande insekt, en sorts dubbel parasitism) finner Mats Söderlund naturen överallt, inte bara i de djupa skogarna: duvorna vid kyrkan mitt i staden, ja vid S:t Pauls Cathedral i London, men givetvis också ute i de ödsligare markerna.
Söderlund har en sällsam förmåga att kunna använda sig av naturens alla uppenbarelser till metaforer för det han vill säga oss, det mellanmänskliga: "Vi stod nära varandra, men höll inte / om oss. Färgen flagade från räcket, de / stora vita rosorna luktade starkare / än barndomen någonsin skulle göra igen. / Guldfasanerna sparkade i marken, deras / huvor lyste röda som varningssignaler, / sparkade fram ett ansikte bland löven, / äpplena och de spruckna plommonen. / Med fingertopparna minns vi / blodsmaken tydligt."

Nej, Söderlund är ju inte någon nischat, renodlad naturlyriker utan bara en fullfjädrad poet som ofta använder sig av naturens förråd för sitt uttryck, för sina lyriska bilder, inte för någon stumt stirrande Fjällrävendesignad, torr-knastrig skogsmullefilosofi. Visst har Mats Söderlund funnit sin nisch i det lyriska landskapet, sitt språk, sin röst. Det är ju det som gör honom till en av våra stora poeter. Han kan till och med skriva en naturlyrisk kärleksdikt hämtad ur det växande: "Finns hos dig / fast du inte är här. / Hur ska jag kunna bevara / denna illusion, fingrarnas statiska: / skriv till mig, snälla. / Utanför fönstret pågår ett uppror. / Det är färgerna / och myllret under det böjda gräset, / fallfrukten. / Tvingar allt att finnas / hos dig nu."
Mats Söderlund har, samling för samling vuxit fram till att bli en av vårt språks ojämförliga begåvningar. Steg för steg har han stigit in, från att ha varit en begåvad debutant till att ha blivit en etablerad och trofast förvaltare av naturlyrikens godaste aspekter.
En stor poet som har mycket att säga och som säger det på ett fullkomligt eget, personligt sätt.