Där återuppstår den enbente skeppskocken John Silver, fortfarande med siktet inställt på skattletning.
Den helt betagande berättelsen fokuserar, i motsats till Stevensons, på vad som händer i människors hjärtan. Hos Boardy driver Silver hamnkrog i Bristol tillsammans med sin svarthyade hustru Dolores.
På deras trapp står en dag 12-åriga Mary Jones, beredd att avspisas. Istället tar Dolores och Silver henne till kökspiga men också till sitt hjärta.
”Silver är död”. Så börjar romanen. Orden präntas ner av Mary en januaridag på 1700-talet. Sen följer berättelsen om den snabbtänkta Marys liv och Silvers och Dolores. Papegojan Flint, förmögen till tillgivenhet och saknad, finns med.
Med oefterhärmlig närvaro skriver Elin Boardy in sig hos läsaren, fångar kärv ömhet och vardagsliv, drömmar och ensamhet.
Mary inser att hon älskar kvinnor. Underbart är avsnittet när Silver lyfter en sten från henne genom att alldeles naturligt tala om en av sina kumpaners aptit på båda könen.
Silver kan inte motstå lockelsen när han via gamla skeppskamrater ser en möjlighet att komma över Skattkammaröns nedgrävda rikedom. Men han skördar vind.
Som ett sidospår löper kärlekshistorien mellan Mary och Agnès, en köksflicka på ett kloster.
Fylld av moderlighet, handlingskraft och sorg finns Dolores i berättelsens mitt. Född slav vet hon ett: Fri blir bara den som kan läsa och skriva. Utifrån den vissheten möjliggör hon Marys frigörelse.
Och man älskar henne.