Maxim Grigorievs debutbok Städer kan sägas vara ett försök att överföra den melankoliska känsla många av oss associerar med tidig modernistisk litteratur och sekelskiftets europeiska storstäder till en samtida generation som flyger Ryanair till Paris och Berlin.
Novellsamlingen består av tolv korta texter som poetiskt skildrar stämningar och rum. Här finns kaféer, svårmod, flickvänner från förr och en kärlek till litteraturen som man knappt trodde existerade längre. Det är som om hipsters, Starbucks och diskussioner molekylär gastronomi aldrig tagit över.
Grigoriev skriver rasande skickligt och har en tydlig idé. Städer skiljer sig från de många debutböcker som skapats i skrivarkursernas klassrum. Han förhåller sig mer till litteraturhistorien och sin egen känsla, än till regler om hur man strukturerar en text.
Novellerna utspelar sig i städer som Moskva, Berlin och Leningrad. De kännetecknas av en distans till det skildrade. Det är inte ett kallt observerande, utan ett bitterljuvt nostalgiskt perspektiv. En blandning av besvikelse och tillfredsställelse att varje ögonblick försvinner och aldrig kommer igen. Det påminner om novellerna i Judith Hermanns debutbok "Sommarhus, senare" som också har kopplingar till Ryssland och Berlin.
När vi konstaterat att Grigoriev är en stor talang och att det finns all anledning att hoppas på fler böcker, så kan man också säga att det finns något av uppvisning över texterna. Det är svårt tro att någon som själv inte är ung och lite småmelankolisk verkligen skulle drabbas av dem.