I diktsamlingen Revolver från 1969 av Lars Norén finns det en plötslig referens till den tyske poeten Friedrich Hölderlin. Det är inte förvånande så här i efterhand. Norén återvänder ofta till Hölderlins författarskap. Dikten återfinns typiskt nog i en avdelning kallad ”Fragment”.
Norén skriver: ”I Tyskland kan man inte/glömma att Hölderlin skrev på/tyska./ Många av dem vet inte att han/uttryckte sin skönhet genom ett vansinne/och en ren fasa, som slutar i det/mänskliga som inte ens de kunde praktisera/…/ Och så avslutas dikten: ”Hölderlin/skriver lyckligtvis inte/längre på tyska.”
Norén formulerar i sin dikt en viktig dimension av Hölderlins författarskap.
I en nyutkommen Hölderlinutgåva "Kom nu, Eld" är det också Norén som citeras på omslaget, som en kvalitetsstämpel, om man så vill. Han skriver: "Starkt ljus och nödvändighet strålar ut från denna omvälvande bok, den är som en avgrund i tiden, där världen anträffas på nytt." Vackrare än så kan man väl knappast sammanfatta en bok?
En av ingångarna till Hölderlin är naturligtvis hans dikts förmåga till att vara både dialektisk och fragmentarisk. Orden, meningarna fogas samman på ett djärvt, nytt sätt och skapar också en förutsättning för exempelvis den reducerade litterära stil som Celan använde sig av. Fragment, skärvor, det vassa. Den flytande gränsen mellan den stora lyckan, den stora olyckan: “För några ilar detta/Snabbt förbi, andra/Behåller det längre./De eviga gudarna är alltid/Fulla av liv; en människa/Kan dock behålla det bästa i minnet/ända in i döden,
Och då upplever hon det högsta./Var och en har likväl sitt mått./Ty olyckan är tung att bära, Men lyckan än tyngre.” Aris Fioretos fortsätter här sitt arbete med Hölderlin, mjukare, allt mer från insidan av språket om man kan säga så – kanske är det en konsekvens av att åldras tillsammans med ett författarskap?
Hölderlins liv är också det närapå arketypiskt i sin utformning för ett modernt romantiskt och tragiskt diktarliv – inte minst att han under sin sjukdomstid kom att vårdas av en snickarfamilj, så blev han bosatt i ett torn - som också är just en av bilderna och föreställningen som Norén refererat till, för kan den tragiska romantiken skildras tydligare än så? Knappast. "Kom nu, Eld" är en tvåspråkig utgåva, dikterna löper intill varandra, sida vid sida vilket alltid är tacksamt. Och faktiskt visar på förtroende hos uttolkaren inför sitt ärende. Det är möjligt att biografin är en första ingång till Hölderlin, men efterhand som man stannar kvar i hans diktvärld så blir det oundvikligt att låta sig hänföras av det brusande, det storslagna, det tragiska, det vackra, det sköra – allt det som finns inuti språket. Hölderlin är på ett sätt en utmärkt passage mellantidsepokerna, mellan brytningarna.
Och det är möjligt att Hölderlin på ett sätt, likt Celan, vidrör ett speciellt område inom lyriken och därmed gärna blir en poet för poeterna. Men. Han är mer än så, större än så.
I ett nummer av Tidskrift för litteraturvetenskap (Nr 1 1995) genomför Eva-Britt Ståhl en måhända lite tidstypisk läsning av just Norén, Hölderlin och Celan. Fortfarande är det en av de mer läsvärda essäerna om relationerna mellan dessa tre, just eftersom hennes essä tar fokus på språnget ut i tiden - för hur kommer det sig att tysk romantiker från 1700-talet både lockar och fascinerar än idag, och når fram till så olika läsare? Svaret är enkelt. För att Hölderlin är levande. Och, i Fioretos tolkning blir det smärtsamt tydligt just hur levande, skör och sökande hans författarskap verkligen är. ”Kom nu, Eld” är också utan tvekan en av de vackrast formgivna böcker jag har hållit i min hand, allt från Håkan Rehnbergs omslag till Ola Wallins grafiska form