August Strindberg är som Lenin.
Visserligen är den förstnämnde bara är bildligt konserverad, i eftervärldens läsningar, vetenskapliga tolkningar och medial mytbildning hundra år efter sin död.
Jag sitter på ett kafé och försöker skriva något om August Strindberg. Det går inte så bra. I stället läser jag Lukas Moodyssons Tolv månader
i skugga. Men så skriver Moodysson om hur han hittar en lapp med egen anteckning om Strindberg: "Och Strindberg. Hans femtonåriga dotter skriver brev till pappa, söker kontakt. Strindberg svarar att hon ska glömma honom."
August Strindberg är fortfarande, 100 år efter sin död, Sveriges mest betydelsefulla författare. Men samtidigt en moralisk skamfläck. Att placera honom på Riksbankens nya sedlar är en omöjlighet. Där trängs i stället svensk litteraturs största pekoralister: Astrid Lindgren och Evert Taube. Två författare vars syn på könsroller också tål att diskuteras.
Men de är ointressanta, definitivt mer döda än levande.
Kanske är det detta brev som Moodysson syftar på: "Jag är sextio år gammal och bor på ett pensionat...men jag är ju författare, och livet är för mig blott ett material för dramatiska arbeten, i allmänhet tragedier --- Lev väl! Och betrakta mig endast som ett minne!
Din far"
Så skriver August Strindberg till sin då femtonåriga dotter Kerstin - som han fått med Frida Uhl - 1909. Brevet, ursprungligen skrivet på tyska återges i Elena Balzamos "Skrifdon och papper, brefkort, frimärken - Fyra essäer om Strindberg". Hon har gått igenom Strindbergs väldiga korrespondens: 9 000 brev, så småningom utgivna i 22 band. Men Balzamo har granskat originalbreven och fyra av de roller som Strindberg tar på sig när han skriver brev. Intressantast är rollen som pappa - och exman.
Det sker nämligen något i dessa brev. Och kanske är det som P O Enquist skriver: "Strindberg hade verkligen många ansikten. En bild får man om man enbart läser hans skönlitterära texter (...) En annan bild får man dock om man går till hans brev: han var en manisk brevskrivare, de finns nu alla publicerade I breven är han en annan."
I breven till sina barn använder sig Strindberg, enligt Balzamo, av en slags dubbelexponering: han skriver till barnet men riktar sig i själva verket till någon annan, modern/ex-frun.
Kanske är breven, som brev ofta är, också ett verktyg för självreflexion. I så fall kan man tala om en trippelexponering.
Också P O Enquist, som Strindbergsåret till ära fått tre texter om August Strindberg utgivna, har upptäckt ett liknande fenomen "skulle vi inte förstå hans ord bättre om vi insåg vad han försökte dölja, och hans försvarstal då få helt andra innebörder", skriver han i essän Målet mot Fröken Julie.
När Strindberg skrev något talade han - också - om något annat. Hans mest kända försvarstal är den kontroversiella romanen En dåres försvarstal, utgiven på svenska från originalmanuskriptet först 1976.
Romanen skulle lika gärna - eller hellre - kunnat heta Målet mot Siri von Essen. Strindberg visste att hans verk tolkades självbiografiskt, och att de hämtar material ur författarens liv är oomtvistat.
Enquist påpekar att han inte var någon bohem. I själva verket hade han ett stort behov av att ha en familj omkring sig. Det räcker med att läsa En dåres försvarstal för att inse att det inte är helt lätt att göra August Strindberg till kvinnohatare: både mannen och författaren Strindberg är en familjeman:
"Vilken outsäglig lycka att vara gift! I skydd för den dumma världens ögon, alltid på tu man hand med den älskade. Det är att ha återfunnit modershärden, tryggheten, lugnet efter stormen, boet där äggläggningen skall ske."
Trots att bekännelseromanen En dåres försvarstal är en anklagelseakt kan man inte frånkänna Strindberg känslor av passion och kärlek. Ändå dröjer det inte länge i det lyckliga äktenskapet förrän Strindberg känner sig hotad. Misstänksamheten mot att hans auktoritet som familjeöverhuvud är omfattande. Rivalerna i äktenskapet många.
Först är det hunden, som stjäl de moderliga omsorgerna. Sedan väninnorna, som blir rivaler om sexlivet och till sist är det resorna från hemmet och umgänget med andra män som gör att den harmoniske och förälskade mannen
i äggläggningsboet känner sig övergiven.
Strindbergs svartsjuka uttrycks med en sådan emfas att den blir komisk, jag skulle mycket väl kunna tänka sig En dåres försvarstal dramatiserad som feministisk fars (vilket förmodligen redan gjorts). Kvinnohataren Strindberg går till sådan överdrift att han blir en ömklig och parodisk figur.
Visst är det obehagligt att den förälskade familjefadern plötsligt utmålar sin fru som egocentrisk, pervers - alltså lesbisk - snål och falsk. Man kan tycka att det är skäl nog för att bryta upp ur äktenskapet.
"Skiljas? Nej! Ty familjen har för mig blivit en organism, liksom en växt, ett djur varav jag utgör en integrerande del. Ensam skulle jag inte kunna existera; icke heller ensam med barnen utan mor; min blodöverföring sker genom stora artärer, utgående från mitt hjärta, förgrenande sig
i moderns uterus och strålande ut i barnens små kroppar".
Strindberg är en ömhetstörstande man som kräver oavlåtlig tillit och vars häftigt uppblossande svartsjuka väller över alla gränser. Men om det är som P O Enquist säger: att Strindberg försvarar sig mot något han inte kan fällas för i syfte att dölja ett annat brott, där skulden är oomtvistlig?
I så fall är Siri von Essen romanens nyckel. Strindberg är en annan. Hundra år efter hans död kramar de självutnämnda förståsigpåarna August och Siri, hårt och ömt. De har inte funnit någon nyckel; de anklagar författaren för kvinnohat.
Men Strindbergs kvinnohat är ett symptom, inte själva sjukdomen. Snarare döljer det ett beroende av kvinnan/modern som är så krävande att det är omöjligt att uppfylla. Att Strindberg kräver överhöghet och ömhet gör att han kväver kvinnans egen utveckling. Att se Siri von Essen som en förkvävd konstnär är vanligt. P O Enquist ger Siri en postum revansch i Tribadernas natt, men dramats moraliserande feelgoodslut känns påklistrat.
Den nya utgåvans färska förord är skrivet av Märta Tikkanen. Ni förstår tanken bakom: en lidande konstnärsfru som gav igen. Som skrev diktsviten Århundradets kärlekssaga som korrigerade sin mans, Henrik Tikkanens, självbiografiska romaner. Tack vare vår upplysta tid fick vi både Märta och Henriks berättelser medan vi under den mörka patriarkaliska era bara Augusts. Slutsats: vi, läsare och tyckare av i dag, vet bäst och definitivt bättre än August Strindberg som är moraliskt förkastlig och en otidsenlig och överskattad författare.
Men En dåres försvarstal är en bättre roman än så. Och oändligt mer komplex. P O Enquist spårar i stället Strindbergs kamouflerade skuld till hans och Siris förstfödda barn som lämnas bort till en änglamakerska och dör. Händelsen omnämns i två meningar i En dåres försvarstal, sedan berättar han om moderns reaktion men säger inget om sin egen. Bara att de inte ska sätta fler barn till världen, något som liknar ett självpåtaget straff: en självstympning av det organiska systemet familjen, ett stopp för blodöverföringen och det fria brusandet i de stora artärerna.
Det är ett löfte som han sviker med skälet att han vill locka hustrun tillbaka till hem och härd och sätta stopp för hennes påstådda eskapader. Döttrar och söner föds. Strindberg överger sin fru, startar ny familj, överger densamma. Breven till barnen är märkliga balansgångar i förmaningen till ex-hustrun, ömhet och stöd till barnen, projekt som blir omöjliga när barnen blir äldre och kräver större motprestationer - att ha kontakt annat än brevledes.
Nej, jag kan inte se August Strindberg som en renodlad kvinnohatare vad det än gapas om under detta Strindbergsår. Strindberg älskade kvinnor, hade ett - alltför - stort behov av att ha en "jungfrumor" och kände skuld när han övergav dem och sina barn.
Att skulden var så stor att den bland annat löstes in i den underskattade romanen En dåres försvarstal är en god sak. Strindberg var varken ett ensamt geni eller en ensam galning, för han visade att han, varken nu eller då, var - eller kunde vara - ensam:
"I Paris distraherar mig teatern, museerna, biblioteken i fjorton dagar, och som jag inte får några brev från Maria, är jag säker på att hon tröstat sig och att allt ordnar sig till det bästa
i den bästa av världar.
Men efter en tid, då jag har tröttnat på det befängda springandet, på staden och nya intryck, tappar jag intresset för alltsammans, och jag stannar på mitt rum och läser tidningar, tryckt av obestämda förnimmelser och en oförklarlig olust.
Då reser sig inför mig synen av den bleka unga kvinnan, hägringen av jungfrumodern, och lämnar mig inte längre någon ro".