Kan det också - tusen och en skändligheter efter Ernst Jüngers stålstorm - upplevas som en gränssituation att få kickar av?
När krigsmolnen 2003 tornar upp sig över Mellanöstern åker den norske sociologen Geir Angell Øygarden till Bagdad som mänsklig sköld. Han företar inte vågspelet för fredens skull, utan för krigets, för att erfara dess existentiella verkan. Förklädd till pacifist upplever han "shock and awe"-bombningen inbäddad på ett statligt vattenverk vilket när som helst kan förvandlas till ett flammande inferno.
Från krigszonen, en sannskyldig "social tryckkammare", bärgar Øygarden ett omfångsrikt material av intervjuer, iakttagelser och reflexioner som inte låter sig stöpas i den akademiska avhandlingens form. I stället skriver han Bagdad indigo, en subjektiv, ironisk, analytisk, humoristisk, allvarlig, vilt krängande 1100-sidig hybridbok, som inte riktigt liknar något annat jag läst om krigets Irak.
De levande sköldarna, de som stannar till slutet, är en samling undantagsmänniskor. Vi får följa deras konflikter, skitprat, förtroenden, ångest och leda, som om deras fredsmission var en befängd dokusåpa, som om en riggad kamera registrerade vardagen i apokalypsens närhet. Teoretiska resonemang interfolieras: om krigets natur, våldskulturers etikettregler, relationen mellan avhumaniserat dödande och posttraumatisk stress. Amerikanska marinkårssoldater kommer öppenhjärtigt till tals om sina första erfarenheter av dödens hantverk.
Mer än en gång under läsningen, som alltså sker på norska, tänker jag att Øygarden borde ha strukit, koncentrerat, kortat ner, men inser samtidigt att något väsentligt då skulle ha gått förlorat. Vad författaren vill säga kan inte komprimeras till några rader, men kanske kan det visas i en ostyrigt framvällande text som tar med hela rubbet. Som hos Øygardens vän och förläggare Karl Ove Knausgård - ja, Geir är samme Geir som figurerar i Knausgårds självbiografiska romansvit Min kamp - är tricket att fånga livets komplexitet genom en minutiös återgivning av ögonblicket.
Så lyckas Øygarden, triggad av en lust att förstå förutsättningslöst, utan skygglappar, ge en levande och realistisk bild av det paradoxala livet i en krigszon, bortom massmediernas iscensättningar och retuscheringar.