Dagens litteratur svämmar över av självbiografier, dagböcker, autofiktioner och navelskåderier: den författare som inte naket lämnar ut sig själv, ifrågasätter jagets autenticitet eller leker gäcksamt med självbekännelsen som genre finns knappast. Mycket lägligt är det då att Ingrid Elam ger ut en essäbok som fungerar som behändig guide till de många litterära jagen.
I Jag - En fiktion tar sig Elam an självframställningar genom litteraturhistorien, oavsett vilken form de uppträder i, som berättelser i förstaperson eller självporträtt med sanningsanspråk. Det handlar om Sapphos diktfragment, Augustinus bekännelser, Montaignes essäer, Victoria Benedictssons dagboksrannsakningar, Jonas Hassen Khemiris kurragömmalek, Lars Noréns dagliga vardagsrapporter. Mer än en uttömmande genomgång av det fiktiva jaget liknar boken en personlig litteraturhistoria i korta nedslag, elegant formulerad och rik på bildning.
Särskilt intressant är det att läsa om 70- och det tidiga 80-talets dokumentarism och bekännelseböcker - det blir uppenbart hur mycket i debatten som går rundgång. Däremot framstår några avsnitt om omskrivna samtidsromaner som lite pliktskyldiga: de summariska analyserna av till exempel Sara Stridsberg och Jerker Virdborg känns rätt överflödiga.
En viktig insikt Ingrid Elams essäbok ger är hur jagfiktioner verkar i en lång tradition och kan användas i helt motsatta syften. Att läsaren gärna identifierar sig med ett berättarjag ställer ibland till problem. Med den känslopjunkande Werther lyckades exempelvis Goethe lägga krokben på sina egna intentioner: hans mening var att kritisera tidens affekterade självupptagenhet.
Istället snyftade en hel generation ynglingar ikapp med den ömhudade hjälten, klädde sig i gul väst och begick möjligen också självmord i Werthers efterföljd.
Ett fiktivt jag kan mycket väl visa sig leva sitt eget liv.