Ordskräddaren Mircea Cartarescu har sytt en rock. Utsidan är den mäktiga romantrilogin Orbitór. Fodret - i enklare tyg, närmare kroppen - är den lika omfångsrika dagboken, vars millennieskiftesavsnitt nu kommit i svensk översättning.
Liknelsen är Cartarescus egen, given på Malmö stadsbibliotek häromveckan, och den har fog för sig. Medan Orbitór är en självbiografisk fresk vävd av drömmar och poetiska syner är dagboken en mer prosaisk loggbok över den rumänske författarens intellektuella liv, nattliga drömmar och mödosamma arbete med romantrilogin.
Fast mer än om att skriva Orbitór handlar dagboksnotiserna om att inte skriva Orbitór. Starkare än författandets triumf framhäver de skrivkrampens frustration. Cartarescu är slut som författare, hjärndöd, ödelagd, ett levande lik, på botten av säcken, i koma, en nolla, slagen till marken. Intensivt längtar han efter inspirationens nåd, och mottar den endast styckevis. Ändå finns här tillräckligt av distinkta formuleringar för att vederlägga varje självförnekande omdöme.
I dagboken möter vi en människa som av instinkt, för att det är hans natur att tänka och skriva snarare än att leva, drar sig undan världen.
Samtidigt pågår livets virvel. Cartarescu doktorerar, skiljer sig, gifter om sig, får en son, blir alltmer omsusad som författare. Allt sådant tonas dock ner i skildringen: "här får ni inte den dos av myllrande namn, ansikten och skvaller som ni konstruerar världen av". Nog skildras en knausgårdsk kamp mellan familjelyckan och det skapande livet - allt annat än skrivandet är sekundärt, "till och med kärleken, till och med apokalypsen" - men framför allt är Cartarescus dagbok en sannfärdig journal om konstnärens brottning med sig själv, och ger som sådan en unik inblick i alkemistens verkstad.
För trots den där liknelsen med rocken har jag svårt för att se Cartarescu böjd över nål och tråd. Snarare blandar han substanser i en kolv enligt hemlig formel - och lyckas allt som oftast framställa ett ämne som är fast, värdebeständigt och glimmar med mystisk glans.