Far och son.
Finns det någon relation, med undantag för den mellan man och kvinna, som gett upphov till så mycket hatkärlek och sårig bitterhet? Knappast om man tar skönlitteraturen till måttstock.
Över första delen av Karl Ove Knausgårds självbiografiska romansvit Min kamp kastade fadern sin långa skugga. Först skrämmande, sedan alltmer patetisk. I tredje delen av sex, där Knausgård återvänder till barndomens paradis och helvete, är han åter punkten mot vilken allt graviterar.
Fadern slår, fadern hånar, fadern tiger. Karl Ove hatar honom "som man bara kan hata sin far". Ändå är fadern inte ett monster, knappt ens en inpiskad hustyrann, snarare en alltför vanlig känslomässigt hämmad man med en olyckligt auktoritär syn på barnuppfostran. Bestraffningar varvas med tafatta försök till far-sonlig gemenskap, och de senare är nästan mer smärtsamma att läsa om än de förra.
Utanför hemmets väggar är spelplanen en annan. Där är barnens värld: öppen mot fantasin, sluten i sig själv, full av osynliga regler, långt ifrån alltid så oskyldig som man vill tro. Karl Ove är känslig, men också ängslig, anpasslig, statusmedveten. Med lika delar inlevelse och skarpsyn beskriver Knausgård hans försök att navigera över ett fält som blir allt mer minerat.
Högplatåerna i ettan och tvåan når tredje delen inte riktigt upp till, och ändå bekräftar den att Min kamp hör hemma bland de stora verken, inte bara i antal sidor räknat. Knausgård har en särskild förmåga att med språkets hjälp liksom hypnotisera sig tillbaka till miljöer, känslor och förnimmelser. Allra bäst fungerar det i de scener, utdragna och detaljmättade, där ingenting eller så lite som möjligt händer. Vardagen förtätas, fylls av innebörd, blir som den är när man befinner sig mitt i den, med alla sinnen.
En effekt uppnådd med litterära stilmedel, givetvis. För oavsett hur Karl Ove Knausgårds romanbygge förhåller sig till verkligheten är den, mening för mening, poetiskt sann. Det känner man med varje nerv i kroppen när man läser.